Wikileaks spridande av 250.000 amerikanska diplomatiska dokument har gett upphov till många debatter: om Wikileaks, om dess ledare Julian Assange, om USA:s säkerhetssystem - om Urban Ahlin (S).
Mest avslöjande har varit maktens klassiska reaktion. Det låter precis som vanligt när allmänheten får reda på lite mer än den borde.
I USA stämplas Wikileaks medarbetare och läckor som spioner, förrädare, terrorister, antiamerikaner. Det hojtas om dödsstraff och lönnmord som tänkbara lösningar på "problemet". Betaltjänster och servrar stängs ned efter politiska påtryckningar.
I Sverige har åsikten förts fram, framför allt via utrikesminister Carl Bildt (M), som alltid får stå tämligen oemotsagd, att läckorna och publiceringarna av dem förstör för diplomatin. Större risk för avslöjande sägs leda till mindre förtrolighet i samtalen stater emellan, och därmed till en osäkrare värld.
Så har statsmakten alltid sagt: Att utrikes- och säkerhetspolitik är något som sköts bäst i fina men slutna rum makthavare emellan; en i grunden odemokratisk och uppenbarligen alltmer orealistisk syn på politikers och tjänstemäns rätt att godtyckligt bestämma vad folkmassorna ska och inte ska få veta.
Historien visar att det snarare är hemlighållande och intrigerande i det fördolda som skapar misstro, föder paranoia och göder konflikt. Dessutom kan man fråga sig hur framgångsrik denna så omhuldade tysta diplomati är. I Israel-Palestina har man pratat och pratat och pratat i ett halvsekel. I Iran och Nordkorea tuffar kärnvapenprogrammen på trots alla samtal. Och Dawit Isaak, ja, han sitter fortfarande där han sitter.
Om medborgarna ska kunna granska och utvärdera hur politiker sköter diplomatin och försvaret av rikets säkerhet krävs också insyn. Säkerhet som argument borde överhuvudtaget få larmklockorna att ringa. Det är ett favoritargument för statsmakterr när rättighets- och integritetskränkningar ska motiveras. Se bara på den uppsjö av övervakningsinitiativ som motiverats med kampen mot terrorismen.
Makthavarna har uppenbarligen väldigt lite förtroende för oss medborgare, och för vad vi klarar av att få veta, men begär samtidigt förtroendet att få veta mer om oss och - om de så finner lämpligt - kunna sköta sina angelägenheter ostörda av insyn.
En del oroar sig för att läckorna och publiceringarna ska få makten att sluta sig mer. Men vad är alternativet? Avstå från att granska, gräva och berätta, för att politikerna annars blir förnärmade och slutar att frivilligt bjussa på sina hemligheter?
Det är inte journalisters sak att värna svensk diplomati, global säkerhet eller arbetsro för politiker. Att överblicka de samhälleliga konsekvenserna av en publicering är ofta oerhört svårt. Därför bör journalister avstå från det och så långt möjligt förhålla sig neutrala. Annars blir allmänintresset något som politiker och särintressen får definiera, och öppenheten en öppenhet på makthavarnas villkor.