LEDARE: Ledare: Varför lär sig inte fler?

För borgerligheten i Norrbotten var det ingen höjdartajming när Lärarförbundet presenterade sin skolundersökning strax innan valet. Landets bästa skolkommun blev S-styrda Arvidsjaur. Luleå, där den borgerliga oppositionen gick till val på skolfrågan, hamnade på femte plats. Röda Piteå och Pajala återfanns också på tio-i-topp-listan. Nu går det alltid att ifrågasätta en undersökning av det här slaget. Några av kriterierna, som lärarnas löneläge och sjuktal, säger inte mycket om kvaliteten på undervisningen. När Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, presenterade sina öppna jämförelser av gymnasiekolor häromdagen, blev det också direkt munhuggning med ett annat lärarfack, Lärarnas Riksförbund, om tolkningen av resultaten. SKL lyfte fram det positiva att nio av tio gymnasielever når högskolebehörighet. Enligt SKL satsar Sverige mycket pengar på skolan; en av organisationens käpphästar är att resurser ändå inte är avgörande. Att en intresseorganisation för landets kommuner, ständigt anklagade för snålhet gentemot skolan, väljer en sådan ingång är inte konstigt. Lika lite förvånar Lärarnas Riksförbunds påstående att SKL "skönmålar om gymnasiet". Förbundet lyfter i stället fram problemet att nästan var tredje gymnasieelev inte klarar utbildningsmålen inom tre år, och ser huvudorsaken i för lite pengar till undervisningen. Så blir skoldebatten ofta en strid om resursernas roll. Det är ingen hemlighet att svensk skola har problem. Även siffror rörande andelen som inte når målen kan emellertid relativiseras. Gymnasiet är idag tänkt att vara en skolform för alla. Tron att varenda kotte bara därför ska ta sig igenom utbildningen på samma tid är naiv, lika naiv som inställningen att alla är potentiella akademiker. Risken med sådan naivitet är att procentmål blir det allt överskuggande, och då är faran att man börjar tumma på krav och kvalitet för att nå målen. Denna olyckliga utveckling kan redan beskådas på högskolan, där anpassning till sämre förkunskaper och ekonomiska incitament gjort att ribban sänkts för att uppnå snabbare genomslussning till examen. Det drabbar även skoleleverna. Många vittnar om att låga krav är ett särskilt utbrett problem på landets lärarutbildningar. Blivande kunskapsförmedlare har alltså själva ett kunskapsunderlag av tveksam kvalitet den dag de lämnar skolbänken och ställer sig bakom katedern. Så har det varit länge, och slutsatsen blir då att det finns ett stort antal lärare där ute som inte är tillräckligt kvalificerade för uppgiften, trots lärarutbildning - ett problem som inte löses med en lärarlegitimation. Lärarfacken borde diskutera det här; vad förbundens medlemmar gör fel, och skulle kunna göra bättre; i stället för att bara prata pengar. För skolan har som sagt problem, och om lärarna nu är så viktiga för elevernas inlärning, borde de rimligen också bära en stor del av ansvaret för att inte fler lyckas lära sig mer.

Ledare: Ledare: Varför lär sig inte fler?