Föräldrar kan stanna hemma från jobbet för att ta hand om sina barn om de blir sjuka. Att det ska finansieras av det gemensamma är självklart för de flesta. Men när det föreslås att vuxna barn ska kunna vårda äldre föräldrar under samma förutsättningar är det inte lika självklart för alla.
Det går att föreställa sig ett system där det offentliga helt ombesörjer vården av barn, precis som för äldre. Är ditt barn sjukt? Lämna in det på ett särskilt vårddagis på väg till jobbet. Behöver ditt barn besöka läkaren? Med en tydlig vägbeskrivning kan Moa själv hitta till läkaren. Annars finns barnanpassad färdtjänst och ledsagning.
Föräldrarna behövs på arbetsplatsen. Tänk på samhällsekonomin. Tänk på risken att barnomsorgen urholkas om vi tillåter avsteg från ett allomfattande offentligt ansvar.
Ett sådant system och tankesätt tycker förmodligen så gott som varje svensk är kallhamrat och hänsynslöst, mot både barn och föräldrar. Men vad är egentligen skillnaden mellan en äldre person och barn, när båda av fysiska eller psykiska skäl är begränsade och behöver hjälp?
Är inte en 94-årig familjemedlem lika värd att älska som det femåriga barnet? Förtjänar den äldre inte samma omtanke och möjligheter till omsorg?
Moderata kvinnoförbundet framförde återigen i veckan sin idé om att vuxna barn ska kunna ta hand om en sjuk äldre förälder, under vissa förutsättningar. På samma sätt som föräldrar kan stanna hemma med ersättning för vård av sjukt barn, vabba, bör man kunna få ersättning för att ta hand om en sjuk förälder, vaffa.?Detta motsätter sig dock S-kvinnor, av två skäl. För det första anser de att det skulle överföra resurser och ansvar från den offentligt finansierade välfärden till "det privata". För det andra tycker man att det är viktigt att "kvinnor finns på arbetsmarknaden".
Vad kvinnor själva vill är tydligen underordnat det politiska målet i fråga.
M-kvinnornas förslag innebär inte ett avskaffande av den offentliga omsorgen, som S-kritiken kan ge sken av. Det skapar en ökad mångfald och valfrihet.
För bara ett halvår sedan skrev den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Ulla Andersson på samma tema, och förespråkade en möjligheten att vara hemma för vård av gamla sjuka föräldrar. Det borde undanröja varje konspiratorisk tanke om att det är gammalmoderater som spökar och bara försöker underminera den goda välfärden.
Däremot framstår det som att S-kvinnor vill försvara ett system av ideologiska skäl, snarare än att hjälpa och underlätta för äldre och deras anhöriga.
Vi är våra föräldrars barn hela livet, och på samma sätt som det är naturligt att föräldrar hjälper sina sjuka barn är det ofta mänskligast att barn hjälper sina sjuka föräldrar. Det är på inget sätt ett hot mot välfärden eller dem som saknar anhöriga som kan stötta och hjälpa. Frågan handlar inte om antingen eller, det handlar om det ena eller både och.
Naturligtvis skulle en sådan vaf-reform kosta mycket. Men det finns nog få saker som skattebetalarna värderar högre än omsorgen av de närmaste. Oavsett om det är barn eller äldre.