I går eftermiddag, vid 15-tiden, fick landstingsstyrelsen handlingarna mejlade till sig. I dag var det tänkt att man skulle fatta beslut om akutkirurgin
i Malmfälten.
"De agerar som i en diktatur", sa oppositionsrådet Mattias Karlsson (M) till Kuriren i går.
Visst är det kort om tid för att sätta sig in i svåra frågor. Men Vitryssland vet jag inte om det är.
Mattias Karlsson vill i stället att frågan om framtiden för akutkirurgin ska avgöras i landstingsfullmäktige. Det är en förståelig synpunkt, och så blir det kanske också till slut. Risken för att beslutet överklagas är annars stor. I fullmäktige är det också långt ifrån lika säkert att S-gruppens förslag om nedläggning baxas igenom.
Samarbetspartierna Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvingas bekänna färg, och det är välkommet. De välbetalda sjukvårdspolitikerna verkar överlag ha en tendens att distansera sig från ansvaret. Man hänvisar till en rad olika konsultrapporter och tjänstemannaförslag. Men att
sätta kostnadsramar och lyssna på experter kan väl inte vara sjukvårdspolitikernas enda uppdrag? Varför säger ni inte vad ni tycker?
Det är inte alls konstigt att landstingsrådet Kent Ögren (S) vill se över verksamheten. Det måste sparas och det vet alla. Frågan är var.
Jag erkänner villigt att jag inte blir mycket klokare av att ta del av de olika förslagen. Det finns starka argument som talar både för och emot en nedläggning
i Kiruna. Naturligtvis är det inte alls bra om vården riskerar att försämras. Men för vissa politiker verkar det viktigare att till varje pris vara emot Kent Ögren än för någonting annat.
Politiker kommer alltid att fatta impopulära och ibland korkade beslut. Problemen i Malmfälten och Norrbotten är så mycket större än bara Kent Ögren. Folk blir äldre och äldre. Skattekraften minskar i takt med utflyttningen. Enligt en DN-artikel från förra veckan behöver skatten höjas med 13 kronor per hundralapp för att vi ska klara vårdens behov de närmaste 25 åren. Det är inte lite.
I dagens lagstiftning slås det fast att alla medborgare har rätt till god sjukvård. Hälsan ska inte vara beroende av vilket län man bor i. Och det är fel att vägra en patient livsviktig vård med motiveringen att den kostar för mycket. Men fungerar det så i praktiken?
I dag övervakar Socialstyrelsen sjukvården. Vi har skatteutjämningssystem. Och ett skitår kan finansministern skjuta till en hög med extrapengar till behövande. Men frågan är om det räcker?
Nej, jag tror att staten måste ta ett ännu större ansvar för sjukvården. Låt staten driva sjukhusen och fördela resurserna efter behov, inte av politiska- eller lokalpatriotiska skäl.
Landstingsfullmäktige i Norrbotten har 71 ledamöter. Litar ni verkligen på att de klarar att lösa vårdkrisen?