För att maximera mängden väg per skattekrona vill centerpartisterna Anders Åkesson, infrastrukturpolitisk talesperson, och Per Åsling, ekonomiskpolitisk talesperson, tillåta offentlig-privata samverkansprojekt (SvD Brännpunkt 14/6) för stora satsningar.
Med rätt investerare kan det vara en framkomlig väg för att öka infrastruktursatsningarna utan att belasta skattebetalarna mer än nödvändigt.
Debattartikeln visar också på en viktig skillnad mellan å ena sidan Centerpartiet och Alliansregeringen, och å andra sidan Miljöpartiet och oppositionen: synen på vägarna och kommunikationerna i Sverige. En skillnad som om den kommuniceras tillräckligt tydligt kan bli viktig i nästa års val.
Sverige är ett stort land, inte minst i förhållande till hur många som bor här. Möjligheten att till skäliga kostnader kunna ta sig runt i landet är avgörande för såväl ekonomiskt välstånd som välmående. Så långt är de flesta politiker överens, men vilka slutsatser som dras av detta skiljer sig åt markant.
Miljöpartiet gör ingen hemlighet av sin fientliga inställning till biltrafiken, och det gäller såväl den privata bilismen som den speditionsverksamhet som sker på vägarna.
Efter att riksdagsledamoten Jessica Rosencrantz (M) skrivit en debattartikel om behovet av att underlätta bilisternas vardag svarade miljöpartisterna Daniel Helldén, oppositionsborgarråd i Stockholms stad, Yvonne Blombäck, trafikpolitisk talesperson i Stockholms läns landsting, och Stina Bergström, trafikpolitisk talesperson i riksdagen, med en artikel där man förklarar att satsningar på nya motorvägar som Förbifart Stockholm bara stjäl pengar som borde gå till kollektivtrafiken.
Att Miljöpartiet är ett storstadsparti borde inte längre förvåna någon, men den envetenhet med vilken den här landsbygdsfientliga uppfattningen upprepas är frapperande.
Budskapet är att den som inte bosätter sig i någon av landets absolut största städer kan hålla sig hemma – de har ingen plats i Miljöpartiets Sverige.
Det är en politik som inte bara går emot vad människor vill och mår bra av, det är en politik för massarbetslöshet och ekonomisk tragedi.
Många är i direkt behov av bilen för att ta sig fram och tillbaka från jobbet. Den kollektivtrafik Miljöpartiet talar om går inte att genomföra utanför storstäderna. Somliga kan säkert cykla, men alla andra då?
Det finns också anledning att oroas över var Miljöpartiets fientliga inställning mot vägar slutar. Tar den verkligen slut vid nya vägbyggen eller blir nästa steg att upphöra med underhållet av befintliga vägar eller att förvandla alla filer till bussfiler?
På Göran Perssons tid kunde Socialdemokraterna hålla efter Miljöpartiet. De dagarna är över.
Regeringen har allt att vinna på att förtydliga sitt stöd för bilismen. Där finns ett kraftigt politiskt och moraliskt övertag mot oppositionen.