Håkan Juholts pågående turné kan liknas vid ett enda långt terapisamtal. Det är många socialdemokrater som är besvikna. Som inte förstår. Och som vill säga honom ett och annat.
De senaste veckornas turbulens har utan tvekan försvagat Socialdemokraterna. Men opinionsmässigt har stödet rasat sedan Göran Perssons dagar.
Mycket beror på interna problem. Socialdemokraterna har alltid varit ett parti med många viljor, men så länge man haft makten har det varit lätt att hålla ihop. Nu, när man för andra mandatperioden i rad befinner sig i opposition, verkar det vara betydligt svårare.
Partikulturen är sluten vilket gör det svårt att ta till sig nya idéer och locka duktiga personer att engagera sig. Minns ni hur processen som ledde fram till att Håkan Juholt blev partiledare såg ut? Höjdarna låste in sig och höll truten. Ingen av kandidaterna vågade ens säga att han eller hon vill bli partiledare!
Frankrike är vanligtvis inget land svenska politiker bör vända sig till för att hämta inspiration. Men jag undrar om inte Socialdemokraterna kunde lära något av de franska socialisternas metod att utse en presidentkandidat?
I Frankrike pågår kampen om vem som ska bli socialisternas presidentkandidat helt öppet. Kandidaterna ställs mot varandra och debatterar i tv-studior och på gator och torg. Folket avgör - ingen partistyrelse, inget VU och inget mäktigt partidistrikt. Inte ens medlemskap är ett tvång för att fransmännen ska få vara med och påverka - alla som sympatiserar med socialistpartiet får rösta.
Håkan Juholt var en kompromiss mellan högersossar mot vänstersossar. Men att Håkan Juholt skulle vara en så inbiten vänstersosse tycker jag inte är helt rättvisande. Han befinner sig snarare i mittfåran; han gillar EU och politiskt har han sysslat med försvarsfrågor. Juholt var däremot en partiledarkandidat som vänstersossarna kunde stödja, i brist på andra alternativ.
Det kommer knappast att hända i närtid. Men jag tror att både Socialdemokraterna och LO skulle må bra av att klippa de formella banden mellan varandra. Historiskt har det facklig-politiska samarbetet varit framgångsrikt, men i dag handlar det om två krympande organisationer som krampaktigt klamrar sig fast vid varandra.
Hälften av LO.s medlemmar röstar i dag på andra partier än Socialdemokraterna, men får ändå vara med och betala valkampanjerna via medlemsavgiften. Det är absolut inga struntsummor det handlar om. Enligt TV4 bidrog LO med 77 miljoner i kampanjmedel i det senaste riksdagsvalet.
I dag är akademikernas och tjänstemännens fackförbund, Saco och TCO, tillsammans större än LO. Vill Socialdemokraterna återigen bli ett brett löntagarparti, borde man fundera över hur relationen med LO ska se ut.
Mycket kan sägas om Håkan Juholt. Men det är beundransvärt gjort av honom att klara det interna och det massmediala trycket de senaste veckorna. För han står fortfarande pall, även om han försvagats avsevärt.
Terapisamtal är rätt väg framåt, både för Juholt och Socialdemokraterna. Rörelsen måste inse att särställningen i svensk politik är förlorad. Socialdemokraterna är ett parti som vilket som helst.