Jobben är alla överens om blir den stora frågan i valet. De rödgröna anklagade regeringen för att ha skapat massarbetslöshet, men hade väldigt lite att säga om hur jobben ska bli fler. Lars Ohly (V) pratade om utförsäljningar och attackerade vinster i välfärden. Maria Wetterstrand (MP) pratade om a-kassa och sjukförsäkring.
Mona Sahlin nämnde jobb, men i offentlig sektor. På Fredrik Reinfeldts fråga varför Socialdemokraterna vill göra det mindre lönsamt för offentliganställda kvinnor att arbeta hade hon inget svar. Inte heller på vilket sätt höjda arbetsgivaravgifter för unga hjälper motungdomsarbetslöshet.
De rödgröna partiledarna verkade överhuvudtaget trötta, antagligen på varandra. Lars Ohly släppte alla hämningar och orerade fritt om stora klyftor och hemska riskkapitalister. Mona Sahlin var på defensiven redan från början; det svaga opinionsstödet hade väl sjunkit in. Maria Wetterstrand var blek. Hon blir för varje debatt mer aggressiv och intetsägande; det är betydligt mer ilska än innehåll hos henne. Medan Fredrik Reinfeldt lade det mesta krutet på Mona Sahlin tog Maud Olofsson (C), för dagen vassast av alla, "väl" hand om resten. Hon tog upp straffskatterna riktade mot landsbygden: kilometerskatt och höjd bensinskatt. Hon beskrev vilken valfrihetsrevolution som vårdval och LOV inneburit för personal, patienter och omsorgstagare. Hon ställde retoriskt effektivt Alliansens kombination av ambitiösa frihetsreformer med ekonomiskt ansvarstagande mot de rödgrönas skattehöjningar, kravlösa skola, sämre budgetdisciplin, bidragsfällor och oviljaatt låta kvinnor bli välfärdsföretagare. "Vart tog det liberala vägen?", frågade Maud Olofsson en svarslös Maria Wetterstrand. Den smällen tog där den skulle. Jan Björklund (FP) gjorde också en bra insats, i sina favoritämnen skola och energipolitik - medan Göran Hägglund (KD) fortfarande har problem med att finna sin roll. Den borde han kunna hitta före valet. Det finns trots allt annat än jobb och välfärd som är värt att prata om.