LEDARE: Ledare: Vad ska man visa?

29-åriga Carolin Stenvalls försvinnande och död utanför Gällivare har väckt uppmärksamhet över hela Sverige. Inte bara norrbottningar har berörts och upprörts. Tidningar, tv och radio har rapporterat. Polisen har arbetat under tryck från ett massivt mediepådrag. Utredningen har ändå gått bra, vad det verkar. Efter sex veckors idogt polisarbete sitter en man häktad. Ett erkännande om vållande av annans död har gjorts, och på onsdagen hittades den dödas kropp. Vad som skett är ännu inte fastställt, och så länge ovisshet råder kan inget säkert sägas om ansvar och brott. Ett erkännande innebär inget bevis, och fråntar inte polis, åklagare och domstol skyldigheten att utreda i sedvanlig ordning. För medierna har fallet också inneburit tufft arbete. Särskilt vid uppmärksammade dödsfall där brott kan ha begåtts blir balansgången svår när valet ska göras vad som ska och inte ska publiceras. Att ge både offer och misstänkta gärningsmän ansikte och namn är definitivt av allmänintresse. Och läsare, lyssnare och tittare lockas av ett personligt tilltal (märk hur snabbt brottsoffer, särskilt kvinnliga, blir till förnamn) och en närgången rapportering. Men medierna kan inte reservationslöst publicera all information de kommer över. De har en skyldighet att ta viss hänsyn till den som anklagas för att ha begått ett brott, till offret och till de anhöriga. Till det kommer problemet att en publicering kan skada polisens utredning. NSD har som hittills enda tidning valt att publicera namn och bild på den 50-
årige man som erkänt att han orsakat Carolin Stenvalls död. Det beslutet har väckt debatt. NSD:s ansvarige utgivare Lennart Håkansson fick i P1-morgon finna sig i att anklagas av kände försvarsadvokaten Leif Silbersky för att vara en cynisk populist som tillfredsställer allmänhetens blodtörst och dömer folk på förhand. Inte det mest nyanserade av debattinlägg, men visst fog finns för kritik. Lennart Håkanssons försvar för publiceringen pendlade mellan att allmänhetens intresse av att bli informerad var så stort att det vägde tyngre än personliga hänsyn - och att alla ändå redan vet vem mannen är. Det övertygade inte. Det gjorde inte heller hänvisningarna till erkännandet som likställt med en dom, eller att "brottet" är ett av de största i Norrbottens historia - det vet vi inte än. Allmänhetens stöd för en publicering verkar NSD i alla fall ha. Så brukar också vara fallet när det rör sig om publiceringar av brottsmisstänktas identitet. Men oavsett om NSD här gjort rätt eller fel pressetiskt sett, så är allmänhetens stöd oviktigt i sammanhanget. Medierna kan inte frånsäga sig ansvaret för sina publiceringsbeslut. Noggrann eftertanke innan, och självkritik efteråt, är alltid nödvändigt. Det gynnar även folk i allmänhet, den dag de själva hamnar i mediernas blickfång.

Ledare: Ledare: Vad ska man visa?

Att ge både offer och misstänkta gärningsmän ansikte och namn är definitivt av allmänintresse.