LEDARE: Ledare: Vad industrin behöver

Arbetsförmedlingen räknar med att 145.000 arbetstillfällen ryker de närmaste två åren, netto, medan arbetslösheten tuffar upp mot 9 procent. Nu väntar "ett par riktiga skitår", som arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) uttryckte det i går. Värst blir det för vissa av de industritunga länen tror Arbetsförmedlingen. Dock inte för Norrbotten, som klarar sig relativt väl enligt prognosen. Antalet arbetslösa ökar med 1.200 personer nästa år men de stora investeringar som görs i länet håller emot i nedgången. Glädjande för Norrbotten mitt i all bedrövelse. Men en klenare tröst för alla norrbottningar som har varsel hängande över sig. I måndags kom de senaste beskeden från SSAB och Plannja om neddragningar, i Plannjas fall så omfattande att risken finns att företaget på sikt lämnar Luleå. Sorg, frustration och vrede är självklara reaktioner. I en sådan situation vill man gärna hitta någon eller något att skylla på. Vissa väljer kapitalismen. Och det är inte helt fel valt. Kapitalismen är inget perfekt system. Det utvecklas ryckvis, genom upp- och nedgångar där misstag ständigt justeras och felinvesteringar rättas till. Företag skapas och slås ut, liksom arbetstillfällen. Det är tuffa tag. Problemet med att angripa kapitalismen är att den även ligger bakom de vinster och arbetstillfällen som genererats inom den tunga industrin i Norrbotten de senaste åren. Andra väljer då att i stället skylla på kapitalismens styrmän: ägare och direktörer. Plannjas VD Anders Berg beskylls exempelvis för att inte stå upp tillräckligt för Luleå. Nu är det faktiskt inte Luleås intressen Anders Berg ska bevaka utan Plannjas. Men det är fullt möjligt att en del av de företag som nu varslar inte sköts så väl
som de borde. Människor är inte heller perfekta. Vilket är ännu en anledning för staten att inte hälla in en massa nya pengar i
dessa företag. Och att därmed inte hörsamma landshövding P-O Erikssons önskningar om ett stödpaket till stålindustrin. Vilka företag och branscher som är framtidens vinnare och värda att satsa på kan ingen veta med säkerhet, särskilt inte staten. Vad vi vet är att ingen kan slippa undan en ekonomisk nedgång av globala proportioner, i synnerhet inte en så internationellt exponerad bransch som stålindustrin. Hela världen drar nu åt svångremmen. Då måste även stålbranschen göra detsamma. Vill staten hjälpa svensk industri gör den bäst i att rikta in sig på andra former av stöd: På kortare sikt att få igång det finansiella systemet så att företag kan få de lån de behöver. På längre sikt att rusta upp väg- och järnvägsnät, förbättra utbildningen av ingenjörer och möjliggöra god tillgång till energi genom att släppa fram ny kärnkraft. Allt detta behövs när vändningen kommer - för vänder vet vi att det gör.

Ledare: Ledare: Vad industrin behöver