Politikerspråket är säreget. Våra politiker har varken ett rikare, folkligare eller mer akademiskt språk - de har ett eget språk. En av de nyare formuleringarna i detta språk är Socialdemokraternas tillskott "komma i utbildning", en variant av Moderaternas välbekanta "komma i jobb".
När Socialdemokraternas nya ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson intervjuades i Agenda häromveckan var det tyvärr mest språkliga nyheter. I sak var det en upprepning av vad både Juholts, Sahlins och Perssons talespersoner hela tiden sagt: Utbildning är lösningen på arbetslösheten.
Visst är utbildning något fantastiskt bra. Kunnandet behövs för att vara konkurrenskraftig på arbetsmarknaden. Vetandet är viktigt för att kunna förstå och delta i det demokratiska och kulturella samhällslivet. Bildningen bidrar till en personlig utveckling.
Men bättre utbildade och mer konkurrenskraftiga arbetssökande ger inte nödvändigtvis fler jobb att konkurrera om.
Att arbetsgivare låter bli att anställa för att rätt kompetens saknas förekommer. Men det är en företeelse på marginalen i sammanhanget. De flesta företag kommer inte anställa fler bara för att arbetskraften generellt blir mer välutbildad.
Förvisso innebär en utbildning bättre möjligheter för individen att starta eller utveckla ett företag. En välutbildad befolkning är en viktig faktor för ökad företagsamhet. Men för detta krävs rätt förutsättningar i övrigt. Enbart utbildning ger inte fler arbetstillfällen och företag.
På senare tid har sänkta ingångslöner diskuterats häftigt, efter förslag från både Folkpartiet och Centerpartiet. Det skulle måhända leda till fler arbetstillfällen hos företag som annars inte skulle ha råd att anställa. Men löner som ligger nära socialbidragsnormen skapar incitamentsproblem och går stick i stäv med tanken bakom Borgs välfungerande arbetslinje.
Samtidigt är sänkta ingångslöner blott en uppmaning, snarare än ett politiskt förslag. Det är något som inte kan genomföra politiskt, oavsett parlamentariskt läge. Lönerna i Sverige avgörs i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, inte partierna i riskdagen. De lägsta såväl som de högsta lönerna förhandlas fram av arbetstagare och facken å ena sidan och arbetsgivarna å den andra. Häri har varken Jan Björklund och Annie Lööf någon påverkan.
Vad politiker däremot kan göra är att påverka skatter och regler.
Nyligen bestämde man i Storbritannien att bolagsskatten ska sänkas till 22 procent. I Sverige är den 26,3. Vad ger bäst förutsättningar för företag att växa och att anställa fler - eller att stanna kvar i landet överhuvudtaget? I Sverige har regeringen halverat arbetsgivaravgiften för unga. Kanske bör avgiften för att anställa sänkas ytterligare - och för alla?
Rätt utbildningsinsatser är naturligtvis viktiga. Exempelvis tycks yrkeshögskolan verka mycket positiv för både arbetstagare och arbetsgivare, många söker till den och nästan alla får arbete efteråt. Det kan således vara en mycket god investering att bygga ut yrkeshögskolan.
Men bara utbildning räcker inte. Framför allt krävs bättre förutsättningar att starta nya företag och för att befintliga företag ska kunna växa och nyanställa.