När landstinget i Västerbotten drog in ambulans och akutplatser fick Doroteaborna nog. Sedan i vintras har sjukstugan i Dorotea ockuperats av ortsbor. Ockupationen som kallas Doroteaupproret, har rönt stor uppmärksamhet i riksmedierna, men landstinget har ännu inte backat.
Nu har upproret växt till att omfatta alla Lapplandskommuner. Den gångna helgen samlades nämligen glesbygdskämpar från hela Lappland i Arvidsjaur för att dra upp riktlinjerna för Lapplandsupproret.
Som initiativtagaren Monika Thelin sade till Piteå-Tidningen så är problemen likartade över hela landskapet. Befolkningen minskar. Andelen invånare över 65 år blir större. Och servicen försämras.
"Det handlar om patientsäkerhet,
om rätten till juste vård. Vi betalar lika mycket skatt som alla andra och vi kräver en bra basvård, inte specialiteter."
Lapplandsupproret har sedan dess uppvaktats av Centerpartiet i Norrbotten som dagen efter mötet meddelade att man stödjer aktionsgruppen. Mottagandet blev dock svalt.
"Lapplandsupproret håller vi för närvarande politikerfritt, det ska vara en folkrörelse", sa Monika Thelin till Kuriren.
Det verkar rätt tänkt. Det vore olyckligt om Lapplandsupproret kapades av ett enskilt politiskt parti. Det är nog dessutom många sympatisörer som skulle avbryta sitt engagemang om de tvingades tåga under en politisk färg. Men när Thelin säger att de vill lyfta frågorna över huvudet på landstingspolitikerna och i stället vända sig till riksdag, regering och EU blir jag förbryllad.
Utarmningen av landsbygden har pågått i decennier. Men det är landstingens nedskärningar i Dorotea, Åsele, Arjeplog, Arvidsjaur, Kiruna och andra ställen som väckt Lapplandsupproret. Skarpa beslut fattade av lokala politiker. Det finns i själva verket två klara och tydliga fiender att rikta upproret mot: de misskötta landstingen i Norrbotten och Västerbotten.
Man kan förstås önska att staten hade större inflytande över sjukvården - jag gör det också - men just nu är det helt och hållet upp till landstingen och regionerna att beskatta sina invånare och fördela resurserna.
Frågar du landstingsledningarna så är det däremot regeringens fel. Alltsammans.
Vad som behövs är ett bättre politiskt ledarskap i de nordligaste landstingen. Och framförallt behövs det politiker som ser möjligheterna - inte hindren - med att bedriva småskalig vård på landsbygden.
Det är ingen omöjlig ekvation. Förra sommaren presenterade Centerpartiet ett par intressanta förslag på hur vårdvalet kan förbättras i glesbygd. Vårdcentralernas uppdrag skulle enligt förslaget kunna utformas snävare - varenda en behöver inte ha exakt samma resurser och kompetens. Lättades kraven skulle det vara möjligt för små lokala aktörer att starta vårdcentraler med mindre kapacitet och bemanning i glesbygden.
Det återstår att se vad det blir av Lapplandsupproret. Men rörelsen skulle kunna bli just den friska fläkt landstingspolitiken i norr så väl behöver.