Pensionerna kommer att sänkas nästa år. Bromsen slår till igen för att inte skapa obalans i pensionssystemet. Det har skett några gånger tidigare alltsedan vi fick det nya pensionssystemet, det som ersatte ATP. ATP var uppbyggt på en tro att Sverige skulle ha en starkt stigande BNP-ökning på minst 2,5 procent per år. Det var lätt att tro när ATP-systemet infördes i slutet av 1950-talet. Sverige, som hade undsluppit andra världskriget och kunde utvecklas snabbt tack vare oförstörda fabriker och en fungerande infrastruktur.
Men samtidigt ökade statens utgifter snabbt på grund av alla reformer som genomfördes under den här tiden. Politikerna överförda också fonderade pensionspengar direkt till statskassan, hundratals miljarder kronor. AP-fonderna dränerades också på pengar till alla förtidspensioneringar som ägde rum.
Under 1970-talet försämrades också tillväxten. ATP-systemet fick inte in tillräckligt med pengar på grund av detta. Befolkningsutvecklingen visade på en åldrande befolkning. Färre arbetande skulle betala för fler pensionärer.
Läget blev ohållbart när utvecklingen blev densamma även under 80- och 90-talen. 1994 kom fem partier överens om ett nytt pensionssystem och det var fullt genomfört 2003. Grunden till pensionssystemet är inkomstpension, premiepension och garantipension. Det ska ha följsamhet gentemot samhällsekonomin och den demografiska utvecklingen. Det är en rimlig tanke och idé. Staten kan inte låna pengar till pensionerna. Och vi kan inte kräva att den yrkesverksamma befolkningen ska vara med och betala för underskotten i pensionssystemen.
Nu signalerar också politikerna att pensionsåldern ska höjas från 65 till 67 år där var och en har rätt att jobba till 69 år. Det är också rimligt med tanke på att vi blir äldre och att det krävs mer pengar till pensionssystemet. Men, politikerna måste inse, att det måste finnas en differentierad pensionsålder beroende på yrke. Det är inte rimligt att tro att alla som arbetar i fysiskt ansträngande yrken har möjlighet och ork att klara av ett längre yrkesliv.
Sedan vore det klädsamt om politikerna, som bestämmer om våra pensioner, också förändrar sina egna guldkantade pensionsavtal. Det kan inte vara rimligt att en riksdagsledamot får pension efter sex år i riksdagen och fyllda 50 år fram till 65-års ålder. Politikerna kallar det en omställningsgaranti och motiveringen är att det är svårt för riksdagsledamöterna att hitta nya jobb.
För det första, vad är det för udda figurer vi valt in i riksdagen som inte är kapabla att hitta ett jobb på den öppna arbetsmarknaden? För det andra, gäller inte arbetslinjen för riksdagens och regeringens ledamöter? 2011, ett år efter valet 2010, levde 77 av 122 avhoppade riksdagsledamöter på sin pension och ingen tycktes vilja ändra på den saken. Några var dessutom så fiffiga att de startade egna företag och tar ut lön från företaget i form av aktieutdelningar. På så sätt får de ut sin riksdagspension också.
Nu talas det om en förändring som eventuellt ska träda i kraft efter valet 2014 och bara gälla nya riksdagsledamöter. Riksdagspensionen ska begränsas till högst två år efter minst åtta år som riksdagsledamot. Dessutom blir det stopp för fifflandet med aktieutdelningar. En förbättring, men ändå inte tillfredsställande. Varför inte samma regler som gäller för vilken yrkesgrupp som helst? När dagens regler kan tvinga ut halta och lytta på arbetsmarknaden då vore det väl märkligt om inte en fullt frisk riksdagsledamot ska kunna förmås att söka jobb och behandlas på precis samma sätt som vilken arbetssökande som helst!