De illusionslösa avgår sällan med segern i slutändan. De som vinner är ofta de som tvärtom vågar gå mot strömmen, utmanar, drömmer stort trots allt och alla som talar däremot, och som ser möjligheter där andra bara ser hinder.
Utan sådana människor och deras visioner skulle Norrbotten inte ha något IKEA, inget ishotell, ingen biltestverksamhet.
Men ibland blir även storslagna drömmar till hinder. Varje vision mår gott av att blandas ut med en dos kylig realism, annars är risken stor att förväntningarna inte infrias och verkligheten springer ifrån en.
Det finns motgångar som endast kan mildras, inte övervinnas. Det finns negativa trender som inte går att vända och problem som i grunden inte kan lösas; där det som krävs snarare är anpassning och skademinimering än "lösningar".
Under lång tid har befolkningsutvecklingen varit av det slaget att tätorterna växt och glesbygden tappat. Flyttströmmarna har gått från landet till staden, från norr till söder. Framför allt är det unga och de i arbetsför ålder som rör på sig medan de äldre bli kvar.
I Norrbotten har orter som Pajala, Övertorneå, Jokkmokk och Arvidsjaur fått se sin befolkning kraftigt decimerad i antal. I länet som helhet har under efterkrigstiden befolkningsmängden svängt kring 260.000 trots att Sveriges befolkning under samma tid vuxit med över 2,5 miljoner.
På senare år har den relativa stagnationen övergått i en tydlig nedgång, med ett minus i Norrbotten på 16.000 personer mellan 1995 och 2008.
Demografiska krafter av den magnituden mäktar inte politiker med att hålla emot. Ändå vägrar många att ge upp. I politiken finns tyvärr tendenser att envist hävda det missvisande mottot att ingenting är omöjligt.
Drömmen fortlever att om vi bara får hit det där företaget, den där gruvetableringen, bygger det där nöjesfältet eller järnvägen - så löser det sig. Trots att de goda exemplen visar att inte ens när drömmarna uppfylls vänder huvudtrenden.
Det är varje politikers plikt att tänka positivt men samtidigt också upprätthålla gränsen mot den obotliga optimismen. En krympande och åldrande befolkning ser med stor sannolikhet ut att även fortsättningsvis vara en realitet för Norrbotten och flera av länets kommuner. Då gäller det att också planera därefter.
Det kan innebära mer av kommunal samverkan, sammanslagningar, omprioriteringar; här finns om någonstans utrymme för och behov av att tänka nytt, stort och radikalt. Då måste man också våga tänka ett steg längre: till exempel inte bara hur länet ska kunna locka ny arbetskraft utan även vad som ska göras om arbetskraften trots alla insatser inte kommer.
Socialdemokraterna i Norrbotten har anförda av Kent Ögren investerat mycket i idén om en storregion som ett sätt att hantera problemet med en befolkning som krymper och åldras, och ett skatteunderlag som minskar i samma takt.
Det är ingen bra idé. Men även borgerligheten i länet skulle behöva fler och bättre idéer.