Det höll inte längre. Efter långmanglingen med VU åkte Håkan Juholt hem till Oskarshamn. På lördagen meddelade han sin avgång.
Även om det är sorgligt för Håkan Juholt som person så var beskedet det bästa för alla inblandade parter.
Juholt är dock bara symtomet, inte orsaken till krisen.
Nästa gång måste Socialdemokraterna välja sin ledare i en öppen process. Men partiets kris handlar inte bara om vem som är ledare.
Huvudorsaken till dagens kräftgång är att man varit tondöv mot samtiden.
Man skruvar nervöst på sig och vet inte riktigt hur man ska förhålla sig till globalisering och urbanisering, de krafter som mer än något annat påverkar vår tid.
"Ett halvt rutavdrag, kanske ?"
Nähä, inte det.
Det går inte att leva på gamla meriter. Socialdemokraterna måste se dagens samhällsproblem och vilja göra något åt dem.
I vissa fall har gårdagens socialdemokratiska lösningar blivit till dagens problem. Ta bara turordningsreglerna i las som ett exempel.
Jag är övertygad om att en förkrossande majoritet av alla som är födda på 1980-talet och senare anser att las borde reformeras. Men Socialdemokraterna är så förälskade i sin egen historia att det blivit viktigare att skydda facket än att skydda människorna.
Förändrade turordningsregler och en mer rörlig arbetsmarknad behöver inte nödvändigtvis betyda svagare fackliga rättigheter.
Stöd och ekonomisk trygghet vid arbetslöshet, absolut!
Men tryggheten för arbetstagarna i dagens snabbföränderliga värld ligger inte i att kunna klamra sig fast på samma arbetsplats livet ut. Den ligger i stället i anpassning och flexibilitet och det borde Socialdemokraterna förstå.
En socialdemokrati som är förankrad i dagens verklighet, snarare än 1950-talets, borde söka uppgörelser med regering, fack och näringsliv om hur man bäst anpassar en rigid arbetsrätt, som stänger ute unga och utlandsfödda från arbetsmarknaden.
Moderaterna har varit fega och hittills inte ens velat peta i den med lillfingret. Men tänk om Socialdemokraterna skulle visa mognad och gå före i reformerandet av las!
Jag vet inte om det bör vara ett av partiets huvudmål, men de "mäktiga borgerliga ledarsidorna", som man så gärna skyller sina egna misslyckanden på, skulle man garanterat få på sin sida.
Partiet måste naturligtvis också ha en ledare. När man tittar på tänkbara kandidaterna är det svårt att bli särskilt upphetsad.
Thomas Östros?
Själva antitesen till Juholt. Korrekt och balanserad, men saknar karisma. Klev undan när Juholt behövde stöd. Tillhör högerfalangen.
Carin Jämtin?
Skulle möjligen kunna samla partiet. Är oprövad i debatter och har gjort svaga valresultat. Saknar riksdagsplats.
Thomas Bodström?
Har inte gått den långa vägen via SSU och anses därmed som en förhatlig glidare. Alltför sammanknippad med Mona Sahlin? Saknar riksdagsplats.
Sven-Erik Österberg?
Se Tomas Östros.
Mikael Damberg?
Se Sven-Erik Österberg.
Veronica Palm?
Hade för svagt stöd internt förra gången S skulle välja partiledare. Tillhör partiets vänsterfalang. Stödde Juholt in i det sista.
Pär Nuder?
Har tidigare sagt nej, nej, nej. Betyder det ja? Teknokratisk gråsosse som kastades ut av Sahlin. Har ingen riksdagsplats.