Mycket i politiken har på senare tid handlat om tjänster. Rut- och rotavdragen för hushålls- respektive renoveringstjänster har debatterats flitigt. Kontroversiella valfrihetsreformer av den skattefinansierade välfärdssektorn har släppt in privata tjänsteföretag i det allra heligaste; vård, skola, omsorg. Sänkt restaurangmoms är under utredning. Besöksnäringen är på allas läppar.
Politikerna tävlar i att hylla tjänstesektorn. Det är där de nya jobben ska komma. Handelsminister Ewa Björling (M) betraktar tillväxt i tjänstesektorn som en viktig del om Sverige ska målet om fördubblad export till 2015.
Tjänster är personalintensiva - och "gröna". Kapitalet sitter i huvudet på de anställda snarare än i en maskinpark. Det nya "kunskapssamhället" handlar mer om att veta bäst än om att producera mest.
Samtidigt förväntas tjänstesektorn bli en hävstång in på arbetsmarknaden för unga och invandrare, genom att erbjuda sådant lågavlönat, okvalificerat arbete som alltfler idag gärna överlåter åt någon annan att utföra.
Statistiken backar upp politikernas intresse. Räknar man in offentlig sektor jobbar tre av fyra svenskar med tjänsteproduktion. Åtta av tio nya företag är tjänsteföretag. Antalet sysselsatta i tjänstesektorn ökade med 70.000 personer mitt under brinnande finanskris.
Det råder ingen tvekan om att Sverige i flera hänseenden gått från industri- till tjänstesamhälle.
Men skenet bedrar delvis. Den varuproducerande, tunga industrin anställer färre idag, till följd av hård rationalisering och teknisk utveckling som inneburit att långt färre kan producera betydligt mer än tidigare. Denna ökade produktivitet innebär att färre industrijobb idag kan "försörja" fler tjänstejobb än tidigare, snarare än att dessa jobb tappat sin ekonomiska betydelse.
Industrin köper in fler tjänster än tidigare och erbjuder dessutom varor där en del av värdet är kopplat till olika former av kringtjänster. Det är idag betydligt svårare att skilja mellan varu- och tjänsteproduktion.
Varuproduktionen står fortfarande för 70 procent av svensk export, vilken i sin tur utgör runt hälften av bruttonationalprodukten. Till industrins förädlingsvärde tillför metall, trä och papper närmare en tredjedel: Sverige kan i hög grad fortfarande beskrivas som ett land av skog och malm. Ta bara de stora gruvinvesteringar som är på gång i Norrbotten.
Ökad medvetenhet om industrins fortsatt viktiga roll bör inte leda till att politikerna "kompenserar" industrin med egna riktade skattesänkningar och särskilda satsningar på vissa sektorer och branscher; till exempel i form av ett sådant nationellt handlingsprogram för gruvindustrin som riksdagsledamoten Sven-Erik Bucht (S) förespråkar på debattplats i måndagens Kuriren.
Sådana program har vi sett för många av. I stället krävs generell skatte-, arbetsmarknads-, utbildnings- och företagarpolitik som ger likvärdiga villkor och skapar bästa möjliga förutsättningar för tillväxt oavsett bransch.
Det tjänar alla på.