IT- och regionminister Anna-Karin Hatt (C) besökte i fredags Luleå för att samtala med representanter från näringsliv, universitet och byråkrati om hur tillväxt ska skapas i Norrbotten och Västerbotten.
Och pratades gjorde det. Om sådant som alla engagerade inom sektorn för så kallad tillväxtpolitik älskar: entreprenörskap, kreativa näringar, innovationer och det numera närmast magiska - samverkan.
Anna-Karin Hatt har goda förutsättningar att bli en ny pratminister. Hon fick sin statsrådstaburett tack vare fördelningspolitik inom Alliansen, och hennes uppdrag är både oklart och otacksamt. Hon är en maktlös minister, med lite pengar.
Då blir det lätt att man pratar i stället. Om självbilder och inställning. Om att norrbottningar måste bli bättre på att visa hur bra de är.
Sådant kostar ingenting, till skillnad från de satsningar på infrastruktur som vd:n för Norrbottens handelskammare, Andreas Lind, önskade.
Anna-Karin Hatt pratade också pengar. Hon tog upp hur viktigt det är att alla förklarar för "Bryssel" att de strukturfondsmedel som skickas till norra Sverige gör skillnad och skapar arbete, företag - tillväxt. Så att pengarna fortsätter rulla in.
Problemet är att det är långtifrån säkert vilken nytta pengarna gör.
Flera projekt och verksamheter med EU-stöd fick under ministerbesöket beskriva vad de gör för att främja tillväxt, befordra entreprenörskap och utveckla nya innovationer. Siffror presenterades på arbetstillfällen som kommit till och företag som startats. Ministerns krav på marknadsföring uppfylldes med råge.
Och självklart vill alla framställa sig i god dager. Mycket bedrivs i projektform och då måste man ständigt jaga nya pengar.
Säkert gör också dessa verksamheter en del nytta. Företagare är inte mer än människor; de sitter inte på perfekt information och kunskap och kan behöva hjälp med att hitta nya kunder, lösningar och affärsidéer.
Problemet är den enorma tilltro som finns till skapandet av kluster, utvecklingscentrum och samverkansorganisationer, och som bara växt i omfattning på senare år. Erfarenhet och forskning visar att det är ytterligt svårt att kommendera fram kreativa, innovationsrika och tillväxtfrämjande miljöer. De måste få utvecklas spontant.
När man frågar företagare vad de framför allt vill ha är det färre hinder, inte mer hjälp. Lägre skatter, enklare administration, bättre infrastruktur och snabb handläggning hos myndigheter. Det gör betydligt större nytta än olika former av stöd.
Dessutom kan man fråga sig om inte många företag skulle kunna ordna den hjälp de behöver på egen hand. Varför ska till exempel en mångmiljardbransch som processindustrin ha EU-hjälp?
Om nu mer självförtroende är vad som efterlyses borde inte mer uppmärksamhet och stöd från Bryssel vara inriktningen. Självbilden återigen:
- Vem vill investera i en bygd som beskrivs som utdöende? frågar Anna-Karin Hatt retoriskt.
Men inte låter "stödområde" särskilt mycket bättre?