"Vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara", skriver Stefan Löfven och Magdalena Andersson på DN Debatt (17/4).
Jaså, ni säger det? Bara 20 procent av alla som arbetade röstade på Socialdemokraterna i riksdagsvalet 2010. Ska Socialdemokraterna inte reduceras till en klubb för bidragstagare så måste Socialdemokraterna skärpa sig. Analysen från Löfven och Andersson är således helt rätt.
"Alla ska kunna kräva sin rätt, men också göra sin plikt" är ett annat påstående i debattartikeln, och även detta riktar sig direkt till gubbarna i byggboden.
Med Löfven och Andersson kommer vi av allt att döma att få höra färre märkliga utspel om kommunala hbt-boenden, könsneutrala toaletter och annan luftig normkritik - men desto mer av gammal hederlig arbetarmoral.
Kärnväljarna i blåställ applåderar.
Föga överraskande har det nämligen visat sig radikalfeministens intressen inte särkilt ofta sammanfaller med byggnadsarbetarens. Och det tror jag är en viktig orsak till Socialdemokratins kris.
Knappt hälften av LO-medlemmarna röstade på Socialdemokraterna i det senaste riksdagsvalet. Moderaterna var det näst största partiet bland LO-förbundens medlemmar och på tredje plats kom Sverigedemokraterna.
Mer av svetsaren Stefan Löfven från Örnsköldsvik och mindre av kulturradikalen och Stockholmaren Mona Sahlin kan vara precis rätt retorik om S vill vinna tillbaka gamla väljargrupper med traditionella arbetarvärderingar.
Det är ofta svårt att översätta internationella trender direkt på svensk politik. Men Socialdemokraternas skriande vilja att förknippas mer med arbete än med bidrag kan sägas följa brittiskt mönster.
Under Almedalsveckan förra sommaren lyssnade jag till ett Axess-seminarium som handlade om Blue Labour. Idéströmningen, som bärs av ett antal ledande företrädare för Labour, söker nu efter en politik som kan attrahera väljarna från arbetarklassen. De som svek partiet när de tyckte att Tony Blairs New Labour blivit för nyliberalt.
Blue Labour föreskriver en mer konservativ form av socialdemokrati som den vanliga medborgaren, snarare än eliten, kan ta till sig. Receptet stavas tuffare tag mot brottslingar. Mer fokus på familjen. Lokalsamhälle framför välfärdsstat. Globaliseringsmotstånd. Skarpare opposition mot liberal ekonomisk politik. EU-kritik. Minskad invandring.
Labourledaren Ed Millibrand säger numer öppet att partiet tidigare haft fel om invandringspolitiken. Hans närmaste rådgivare har till och med föreslagit att invandringen till landet ska frysas.
Den frågan är laddad i Sverige, oerhört mycket mer än i Storbritannien. Men Socialdemokraterna kan mycket väl ha skickat upp en första testballong i höstas då Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu föreslog tillfälligt medborgarskap för invandrare.
"Väl värt att pröva", sade Morgan Johansson, Socialdemokraternas talesperson i rättsfrågor.
Partiledaren Håkan Juholt ansåg att initiativet var "alldeles utmärkt", tills han vanan trogen ändrade ståndpunkt ett par timmar senare.
Vissa av missnöjesväljarna i blåställ lär säkert applådera den sortens populism. Men arbetarmoral, planekonomi, isolationism och rädsla för främlingar - jag vet inte jag. Luktar det inte lite väl mycket inrökt 50-tal?