Kulturens hus i Luleå gästades i höstas av en norsk performance-konstnär som hissade upp sig själv med köttkrokar instuckna under huden. Inte bara det. Luleå kommun, landstinget, och länsstyrelsen betalade dessutom glatt för självplågeriet.
"Det är konst", sade en talesperson för performance-konsten i Norrbotten.
Herreminje. För mig är det mest konstigt.
För några år sedan var det konstfackselevernas examensarbeten som väckte ramaskrin. Ja, inte hos förståsigpåarna på kultursidorna, utan hos den konstokunniga massan av befolkningen.
Det visade sig att fejkade självmordsförsök, klotter och skadegörelse som kostade samhället hundratusentals kronor inte alls uppskattades av dem som tvingades betala för tilltagen.
För att ni konstmänniskor ska slippa skriva arga brev kan jag säga det direkt. Jag erkänner, jag är okunnig om konst. Okunnighet gör inte bara att jag har särskilt svårt för att uppskatta viss samtidskonst. När jag besöker en konstutställning brukar jag ofta ha svårt att förstå vad som ens är konstverket.
- Är den här bänken ett konstverk eller kan jag sätta mig ner på den?
- Papperskorgen där borta då, den är väl ändå inte ett konstverk? Kan jag slänga godispapperet där?
Men jag är ju som sagt okunnig om konst.
Nu rasar en ny konstdebatt. Den här gången innehas huvudrollerna av en tårtinstallation på Moderna museet och en kulturminister utrustad med tårtspade.
Tårtinstallationen i sig är en smaklös nidbild på en svart afrikansk kvinna, som hämtad från det gamla omslagspapperet till Fazers lakritsprodukter eller ur Tintin i Kongo från 1931. När Lena Adelsohn Liljeroth bestämmer sig för att skära i tårtan blir allt väldigt fel.
Efter kulturministerns utspel om att graffiti inte är konst har hon aktat sig för att stöta sig med konstnärseliten. Nu skrattade hon med och matade den utspökade personen som låg där och skrek.
Adelsohn Liljeroth borde i stället ha betett sig som jag sett att man ska göra på konstutställning. Stått där i svarta kläder som alla andra och tålmodigt betraktat "konstverket" med allvarlig min. Nickat. Sagt hm och gått vidare.
För visst hade hon klarat sig då? Eller hade rubrikerna då handlat om att vår vita snobbiga moderata kulturminister vägrat delta i en manifestation mot könsstympning, eller för likabehandling av svarta, eller något annat? Jag vet inte.
"Konstnären" bakom tårtan själv säger att det var meningen att verket skulle väcka känslor. Att väcka känslor verkar ha reducerats till samtidskonstens enda uppgift. Och den känsla den oftast framkallar hos allmänheten är vrede.
Afrosvenskarnas riksförbund kräver kulturministerns avgång. Moderna museet har JO-anmälts av en privatperson som kräver att "de beslutande skall ställas till ansvars för detta vidriga jippo".
Reaktionerna är förståeliga. Det spelar ingen roll om "konstnärens" intention var att kritisera västerlänningars syn på Afrika eller belysa problemen med könsstympning. Tårtan är en smaklös rasistisk stereotyp.
Man borde kanske bli förbannad av tilltaget. Men mest blir jag bara matt.
Till alla ni konstbegåvningar som vill baka rasisttårtor, klottra på väggar eller hänga upp er i köttkrokar vill jag säga; gör det! Låt kreativiteten blomstra!
Men gör det hemma. Och låt oss andra slippa betala.