Onsdagens presentation av en ny Säporapport var planerad sedan månader tillbaka, men kom lägligt. Efter lördagens terrordåd i Stockholm har behovet av kunskap om potentiella terrorister och våldsverkare som motiveras av radikal islamism, blivit akut i Sverige.
Brottsbekämpning hör till justitieministerns ansvarsområde, men demokratiminister Birgitta Ohlssons (FP) inblandning är motiverad. Politiskt våld är ett hot mot demokratin och det öppna samhället. Det hotet måste tas på största allvar. Och då behövs kunskap.
En förhoppning från Säpos sida är just att kunna nyansera debatten. Det var ett av "budskapen" när Malena Rembe, chefsanalytiker på Säpos kontraterrorismenhet, föredrog rapporten med den något knöliga titeln "våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige", tillsammans med Säpos generaldirektör Anders Danielsson.
Vi har tidigare sett hur en del velat sopa problemet med islamistisk extremism under mattan, medan andra har överdrivit det. Säpos rapport visar att omfattningen av säkerhetshotet är begränsad - men hotet måste ändå tas på största allvar. Även en enskild våldsverkare kan orsaka stor förödelse. Att det inte slutade än värre vid lördagens terrorodåd verkar ha varit en slump.
En viktig upplysning i Säpos rapport är att det inte finns några tydliga mönster gällande utbildningsnivå, inkomst eller yrkesbakgrund hos extremisterna. Den stereotypa bilden av en ung, arg, ensam, fattig och frustrerad muslimsk man på glid stämmer långtifrån alltid. Likheter finns dock mellan extrema islamister och andra våldsbejakande grupper, som vitmaktgrupperingar och vänsterautonoma. Personerna i fråga är ofta spänningssökande, fascinerade av våld och präglas av ett slags lägereldsromantik.
En skillnad är emellertid att islamister bevarar sin övertygelse längre upp i åldrarna, även efter att de bildat familj. Medelåldern i gruppen är 36 år. Ibland finns ingen koppling alls till tidigare religiositet. Det händer till och med att personer tar steget över från vitmaktgrupper till våldsam islamism.
Risken för att radikaliseras är ändå störst bland unga, vilka tycks ha mindre motståndskraft mot svartvita budskap. Som främsta vapen mot framväxten av radikala, våldsbejakande grupper tror Säpo därför på ett tidigt förebyggande arbete, för att de runt 200 personer som idag bedöms utgöra ett säkerhetshot på grund av sin islamistiska övertygelse inte ska blir fler.
Det civila samhället har här en nyckelroll. Muslimska organisationer sitter på särskilda möjligheter att nå ut till personer i riskzonen, även om dessa organisationers företrädare, som Säpo betonar, egentligen inte har ett större ansvar än andra.
Ett särskilt ansvar har de dock, och det är att hålla armlängds avstånd från dem som sprider hat och uppmanar till våld mot de fria, demokratiska samhällen som till skillnad från många andra skyddar extremisternas rätt att göra sig hörda.