Nog för att svensk debatt om invandring och integration ofta hållit låg kvalitet. Nog för att begrepp ofta använts odefinierade och slarvigt. Nog för att det funnits viss försiktighet hos svenska politiker när man diskuterat radikal islamism och, för den delen, annan religiös extremism.
Nog för att "islamofob" och "du fiskar i grumliga vatten" ofta slängts i huvudet på debattmotståndare (se till exempel en som vanligt oseriös, osammanhängande och mer än lovligt svamlig Helle Klein (S) i debatt med en alltmer frustrerad Christer Sturmark i SVT:s Gomorron Sverige 25/1).
Men tyst - det har det inte varit.
Som centerpartisten Johan Linander påpekade när riksdagen debatterade våldsbejakande extremism i onsdags, exploderade debatten om islamism och terrorism efter attentaten elfte september. Som Johan Pehrson (FP) påpekade är integrationsdebatten inte heller ny. Frågan började diskuteras långt innan Sverigedemokraterna kom in riksdagen.
Faktiskt har invandring och integration varit relativt väl uppmärksammade frågor om man betänker hur liten betydelse de trots allt har i svenska val.
Det är sannerligen inte så att Sverigedemokraterna talar där det förut rått total tystnad.
Ändå har sverigedemokratiska politiker och sympatisörer gjort det till sin favorit att tala om hur det tyst varit, och är. Hur de minsann vågar tala om det ingen annan dristar sig att nämna.
I riksdagsdebatten tog Jimmie Åkesson upp beröringsångesten hos de andra partierna; han beklagade sig över deras skrämmande brist på insikt och förståelse; hur epitet kastas på meningsmotståndare i debatten; och insinuerade att han minsann till skillnad från andra inte var förvånad över att även Sverige drabbats av ett islamistiskt motiverat terrorattentat.
Detta är SD:s signum. Alla andra är dumma och fega. Dessutom motarbetas Sverigedemokraterna av illasinnade medier som försöker tysta dem och politiker som stämplar dem som främlingsfientliga. Inte ens nu när de förekommer rikligt i medierna och tagit sig in i riksdagshuset är de nöjda.
För att inte tala om allt utrymme de skapat åt sig på internet. SD:s sympatisörer har närmast invaderat kommentatorsfälten och sprider där sina åsikter, precis som partiets företrädare i vulgära ordalag och med hätsk stämma. Invektiven haglar och argumentationen tangerar det rasistiska.
Dessa självutnämnda sanningssägare och webbhuliganer som gillar att "säga som det är" är allt annat än tysta. Även om man när man hör vad de säger och läser vad de skriver ibland skulle önska att så var fallet.
Det är inte synd om sverigedemokrater. Att många inte håller med dem och därtill föredrar ett mer civiliserat tonläge må vara frustrerande för dem, men innebär inte att de är utsatta för politisk och medial mobbning.
Och ska vi snacka epitet så råder ingen tvekan om att Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti, så det epitetet är korrekt. Obekvämt att inse för partiets sympatisörer kanske, men likväl sant.