Sverige har en lång historia som polarnation. Carl von Linnés lappländska resa 1732 kan sägas ha varit startskottet för den svenska polarforskningen. Och vid slutet av 1800-talet var Sverige världsledande inom polarforskning.
Expeditionerna till de arktiska områdena norr om Sverige präglades länge av patriotism. Men under expeditionerna gjordes också viktiga vetenskapliga upptäckter.
Vegaexpeditionen 1878 under ledning av Adolf Erik Nordenskiöld var till exempel den första expeditionen som fann, genomseglade och utforskade hela Nordostpassagen.
Salomon August Andrées planerade ballongfärd över Nordpolen 1897 slutade visserligen i tragedi. Men fotografier, kartor, loggbok och dagboksanteckningar hittade på 1930-talet finns bevarade.
Och Hans W:son Ahlman ledde inte bara många svensk-norska expeditioner till Svalbard i början på 1930-talet. Han sägs också vara den förste som i vetenskaplig mening började diskutera klimatförändringar.
Men Sverige har även haft egna ekonomiska ambitioner i Arktis. I början av 1900-talet etablerade en svensk expedition kolgruvan Svea på Svalbard. Syftet var dels att säkra bränsle till fabriker och järnvägar, men också att flytta fram de svenska positionerna i Arktis.
Gruvan drevs av svenskar mellan 1917 och 1925. Därefter såldes den vidare till Norge för en miljon kronor 1934 på grund av dålig lönsamhet. Mellan 1949 och 1970 förekom ingen aktivitet i gruvan. Men i dag är Svea Nord, som den numera heter, den största kolgruvan på Svalbard. I fjol producerade gruvan 1,7 miljoner ton kol.
I dag då?
Det bedrivs visserligen en hel del forskning vid svenska universitet. Polarforskningssekretariatet samordnar och genomför expeditioner till polarområdena. Man driver dessutom Abisko naturvetenskapliga forskningsstation samt förvaltar Wasa och Svea, de svenska forskningsstationerna på Antarktis.
Men det svenska arktiska engagemanget kunde helt klart vara större.
I fjol kallades isbrytaren Oden hem från internationella forskningsexpeditioner - för att verka i Östersjön.
Isbrytaren Oden, som är den enda svenska isbrytaren med arktisk isklass, användes då som forskningsplattform i ett samarbete mellan det amerikanska och svenska vetenskapsrådet i Antarktis.
Svenska forskare beskrev Sveriges agerande som pinsamt. Och USA:s utrikesminister Hilary Clinton vädjade till Sverige att ompröva beslutet. Men det hjälpte inte. Sjöfartsverket, som äger isbrytaren, hade bestämt sig.
Svensk polarforskning är inte bara synonymt med isbrytaren Oden. Men Sverige kunde gott och väl visa lite mer engagemang i de arktiska frågorna. Både när det gäller resurser och infrastruktur till forskning, men också näringspolitiskt och säkerhetspolitiskt.
Klimatförändringarna gör att Sverige i högre grad än tidigare påverkas av vad som händer i Arktis miljö. Men ett nytt Arktis skapar också nya möjligheter.
De nordliga områdena i alla de arktiska staterna, Norrbotten inräknat, upplever just nu ett ekonomiskt uppsving. Det är kopplat till utvinning av naturresurser, teknikutveckling, globalisering och ökad handel.
Vi befinner oss i händelsernas centrum, inte i någon perifer och tärande region. Rätt förvaltat kan uppsvinget bli permanent.
I samband med att Sverige tog över ordförandeskapet i Arktiska rådet den 12 maj 2011 tog regeringen fram landets första nationella strategi för Arktis. Strategin är tydligt inriktad på klimat- och miljöfrågorna, men prioriterar också ekonomisk utveckling och en hållbar utveckling för människorna som bor i området.
Kanske kan Sveriges nuvarande ordförandeskap i Arktiska rådet hjälpa till att flytta Sveriges politiska fokus norrut?
En sak är i alla fall säker. När Sverige nästa vår lämnar över ordförandeskapet kommer Arktis att vara ännu hetare.