Är det dags att Sverige skärper lagstiftningen när det gäller terrorism och terrororganisationer? Det är en tankegång som framförts från flera håll efter terrorattacken i Nairobi, Kenya, som krävde minst 68 liv.
När terrordådet i Nairobi pågick kom det twitteruppgifter som sade att tre av terroristerna var svensksomalier. Uppgifterna har hittills varken gått att bekräfta eller dementera.
Vad vi däremot vet är att ett 30-tal personer har åkt från Sverige till Somalia för att jihadkriga för al-Shabaab sedan 2006. Den islamistiska terrorgruppen al-Shabaab har tagit på sig terrorattacken i Nairobi, och har svurit trohet mot al-Qaidas ledare. USA har terrorstämplat al-Shabaab, men EU har inte gjort det. Enligt Migrationsverket uppger många somalier som söker asyl i Sverige att de är hotade av just al-Shabaab.
Vi vet också att drygt 30 personer har rest från Sverige till Syrien för att strida med olika fundamentalistiska islamistiska grupper där (ledarskribenten på Svenska Dagbladet Per Gudmundson skriver om dessa i The CTC Sentinel). Liksom i fallet Somalia tar Sverige alltså emot asylsökande som flyr Syrien i fruktan för sina liv, samtidigt som andra personer reser från Sverige till Syrien för att delta i det brutala slaktandet. Talesättet ”att ta med den ena handen och ge med den andra” kan knappast bli blodigare, eller mera cyniskt.
Just Sveriges asylpolitik är en anledning att skärpa terrorlagstiftningen. Det är solidariskt av Sverige att ta emot skyddsbehövande, men det är inkonsekvent att samtidigt vara naiv och släpphänt med människor som tvingar andra till flykt. Vill vi verkligen vara solidariska med Syriens plågade folk bör vi göra allt vi kan för att hindra att människor reser från Sverige för att delta i blodbadet. Det må vara en numerärt minimal del av människor som väljer att komma hit som detta berör men det gör det inte till mindre angeläget att bekämpa.
Det finns fler skäl för Sverige att ändra lagstiftningen så att säkerhetspolisen kan hindra svenska medborgare från att bli jihadister. Dels är det den ökade risken att Sverige blir ett terroristmål, som Magnus Norell och Bengt Nilsson skrivit om (SvD 26/9). Dels är det risken som uppstår när jihadisterna återvänder till Sverige. Traumatiserade ”terrorveteraner” kan utgöra ett allvarligt hot mot rikets säkerhet. Hur det känns för somalier i Sverige som flytt al-Shabaab att plötsligt bli granne med en al-Shabaabjihadist kan vi knappast föreställa oss.
Dagens lagstiftning utgår från en ”kalla kriget”-värld som inte var globaliserad. Lagstiftningen måste anpassas till den nya verkligheten med fritt resande genom större delen av världen. Det är fritt fram att vara medlem i en terrororganisation och att åka utomlands för att mörda. Bara den som kan kopplas till ett specifikt brott riskerar att dömas och straffas.
Sveriges agerande hittills tyder på att vi är förblindade av idén om vår egen godhet. Vi är goda för att vi har en generös asylpolitik, men vi anser oss också ”goda” när vi låter potentiella jihadister resa in och ut ur landet som de vill. Det är inte konsekvent, och det är inte ”godhet”. Människor mördas, lemlästas och drivs på flykt av svenska jihadister. Det goda vore att förhindra detta.