LEDARE: Ledare: Sveket mot väljarna

När Mona Sahlin meddelat sin avgång började socialdemokrater lufta oro över att kampen om partiledarposten skulle göra att den politiska omprövningen kom av sig innan den ens på allvar börjat. Men omprövat har man faktiskt gjort. Det har närmast varit en intern tävling i att ta avstånd från den politik som Socialdemokraterna gick till val på. Mona Sahlin dömde ut den. Thomas Östros dömde ut den. Morgan Johansson var kritisk, och dömde på samma gång ut Thomas Östros, som ju varit ansvarig för den ekonomiska politiken. Ett undantag är LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Alltid livrädd för allt som stavas förnyelse eftersom sådant luktar misstänkt höger för LO, har hon envist hävdat att partiet visst hade och har en bra politik. Hon kör en klassiker, och avfärdar valförlusten som en kommunikationsmiss. Dit hör då kanske LO:s töntiga valaffischer med upp och nedvända bilder på allianspolitiker? Mona Sahlin har sagt att hon är imponerad av den nymoderata omprövning och förnyelse som Fredrik Reinfeldt genomfört. Hon och flera ledande socialdemokrater verkar försöka göra något liknande med sina utspel. Vad de missar är att omprövningen och kritiken av den tidigare moderata politiken, efter den misslyckade valrörelsen 2002, inte kom från samma personer som stått i allra främsta ledet för att försvara densamma innan valet. När Mona Sahlin och andra toppsossar nu vill vara självkritiska och omprövande framstår de bara som cyniska och hycklande. Fram till valet fick vi höra att den rödgröna politiken var världsbäst. Några veckor senare döms den ut som värdelös av samma personer. Antingen insåg dessa redan innan valet att politiken var dålig, men försökte ändå lura på väljarna den. Ett rejält svek i sådana fall. Eller så har det skett ett snabbt uppvaknande. Men frågan är då varför? Omprövningen, om man kan kalla den så, verkar ha fötts ur bitterhet över av att inte nå makten, inte ur någon uppriktig och ärlig omprövning på djupet, vilket återigen ger ett cyniskt och hycklande intryck. Det intrycket förstärks av att inte mycket hörts från alla dessa självkritiker om vilken politik som borde ha förts i stället. Det finns fler svikare inom oppositionen. Miljöpartiets Mikaela Valtersson sågar i DN 26 november den rödgröna politiken; "innan vi gick in i sakfrågorna borde vi formulerat vilka problem som vi ska lösa och hur vår gemensamma berättelse ska se ut", säger hon. Hon får det att låta som en nyvunnen insikt, men borde inte detta ha varit en självklarhet från början? Det är rimligt att man erbjuder väljarna en politik innan man erbjuder dem ett regeringsalternativ. "Det borde bara ha varit vi och Socialdemokraterna", säger Mikaela Valtersson också. Hon ville inte ha med Vänsterpartiet. Vänsterpartiet verkar inte ha känt av de grönas motvilja; partiet har varit mest hängivet det rödgröna samarbetet av alla, och minst självkritiskt, trots ett dåligt valresultat. Lars Ohly är å andra sidan van vid att misslyckas.

Ledare: Ledare: Sveket mot väljarna