Vill det sig illa för surströmmingsälskarna kan årets fångst vara den sista. Strömmingen som fiskas längs Norrlandskusten innehåller nämligen för höga halter av det giftiga ämnet dioxin.
Från 2006 har Sverige ett undantag från EU:s gränsvärden för dioxin i fet fisk från Östersjön, Vänern och Vättern. Motiveringen till undantaget är att de svenska myndigheterna informerar om riskerna. Undantaget gäller året ut, men regeringen har redan meddelat att den kommer att begära en förlängning.
De förhöjda halterna tros ha orsakats av träindustrin, och det ska sägas att ämnet är mycket giftigt. Dioxinet lagras i kroppen och utsätts man för höga halter ökar risken för cancer och infertilitet. Livsmedelsverket rekommenderar därför barn och kvinnor i barnafödande ålder att inte äta fet fisk från Östersjön mer än två till tre gånger per år. Andra bör inte äta fisken mer än en gång i veckan.
Surströmming äter man dock knappast varje vecka. Då gör nog snapsen större skada.
Därför vore det väldigt tråkigt om surströmmingstraditionen slogs i spillror av några stelbenta EU-byråkrater. Inte för att strömmingsfisket är någon jätteindustri som ger massvis av arbetstillfällen, men surströmmingen är en viktig del av den norra landsändens historia.
Frågan är vad vi gör av kulturarvet? Nästan ingenting, skulle jag vilja påstå.
Medan landstingets politiker och tjänstemän sniffar runt efter balla kreativa näringar att ösa projektpengar över har de en unik och kulturellt betydelsefull industri mitt framför näsan. Potentialen borde vara nästan lika stark som lukten.
Får man rekommendera ett studiebesök till Ålakusten för lite inspiration? Där har Ålakademien och Ålfonden visat att det går att kombinera fiske med ansvarsfulla miljö- och bevarandeåtgärder.
Bara ett litet antal yrkesfiskare har tillstånd att bedriva småskaligt fiske av ål, som är rödlistad och akut utrotningshotad. Ålnäringen är därför beroende av ålens fortlevnad. Varje gäst på ett ålagille som arrangeras av ålakademien betalar utöver mat och dryck även utsättningen av tio ålar.
Fångsten är inte särskilt stor, utan fiskenäringen har i stället breddat affärsidén till att omfatta guidningar och turistvandringar mellan ålabodarna längs kusten. Utländska turister erbjuds exklusiva paketresor där det ingår mat, boende, guidning och underhållning, så kallade ål-inclusive. Just nu undersöker man möjligheterna att göra kustremsan mellan Åhus och Maglehem till ett världsarv.
Surströmmingsfiskarna i Norrbotten kunde på samma sätt gott låta en del av vinsten gå till miljöförbättrande åtgärder i Bottenviken. Man borde också informera om hälsoriskerna på burkarna och bredda verksamheten till att inte bara handla om att sälja så många burkar som möjligt. Framförallt borde surströmmingsfiskarna ta mer betalt! 50 kronor burken låter alldeles för lite för en exklusiv delikatess med långa anor.
Kan skåningarna göra upplevelseturism av ålen borde väl norrbottningarna kunna göra detsamma med surströmmingen?