Det är inte så kul att vara centerpartist. När bjöds senast på en glädjande opinionsundersökning? Fyraprocentsspärren i riksdagsvalet klarades visserligen med god marginal (6,6 procent), men mycket tack vare moderata stödröster. Därefter och dessförinnan har det varit långvarig kräftgång i opinionen.
Partiledaren Maud Olofsson har som näringsminister fått hantera statliga storbolag och krisande bilfabriker, något som passat den småföretagarorienterade Olofsson illa. Hennes arbete med regelförenkling har gått trögt; mycket av näringspolitiken har som vanligt blivit klichéproduktion och missriktade satsningar, och de framsteg som gjorts har Maud Olofsson haft svårt att nå ut med.
I likhet med Socialdemokraterna söker Centern nu en nytändning. Partiet hoppas att denna ska komma i och med extrastämman nästa år. Senast då vore en rimlig tidpunkt för Maud Olofsson att kliva av. Det behövs en ny kraft i toppen för att återge Centerpartiet självförtroende och slagkraft.
Maud Olofsson har dessutom suttit en ansenlig tid som partiledare. Faktiskt firar hon just i dagarna tio år på sin post. Då hör det till god ton att också ta upp allt det hon lyckats med.
Det är en hel del. Sedan Maud Olofssons blev partiledare 2001 har Centern tagit ett stort kliv bort från det sosseflirtande som präglade partiet under den mindre lyckade Olof Johansson, under en tid nära samarbetspartner med Göran Persson. Maud Olofsson övergav denna mittenvingling för en nyväckt liberalism, till vilken fröna redan fanns i ett parti vars kärnväljare gillar självständighet och strävsamhet.
Centern under Maud Olofsson har fört fram liberala förslag till reformer på skatteområdet, i företagarpolitiken och inom arbetsrätten. Att initiativen inte alltid gett utdelning i allianssamarbetet kan man inte lasta Maud Olofsson för.
Allianssamarbetet tillkom mycket tack vare hennes engagemang och lade grunden till de borgerliga framgångarna från 2006. Med uppgörelsen om kärnkraften, möjliggjord av Centerns positionsförändring, löstes en fråga som hämmat borgerligheten i årtionden.
Allra mest förtjänar dock Maud Olofsson att hyllas för sin internationalism. Skeptisk till euron är hon, men trots det faktiskt en europeisk hjälte.
När Göran Persson 2003 inför EU:s utvidgning österut uttalade sina beryktade ord om hotet från "social turism", och därmed stämplade miljontals människor som potentiella bidragssnyltare, var Maud Olofsson den som satte hårt mot hårt. Medan andra borgerliga vacklade och tvekade tog hon bestämt avstånd från Perssons uttalande och hans förslag till övergångsregler, vars syfte var att begränsa den fria rörligheten västerut för människor i öst.
"Du skulle skämmas, Göran Persson!", sade Maud Olofsson. Och skämmas fick han. Ett halvår senare föll förslaget i riksdagen.
För Maud Olofssons principfasthet då förtjänar hon idag alla gratulationer.