Statligt företagsstöd är som att försöka styra människor på en hockeyrink. En genomgång av Fredrik Segerfeldt i rapporten Jakten på innovationerna visar att misslyckandena har varit massiva även om välviljan förmodligen har varit stor.
Tänk dig följande: du har en genialisk idé som du vill få en vän att investera i. En hockeyrink som du tar betalt för användandet av. Tänk dig reaktionen när du entusiastisk som ett barn på julafton ska förklara för din vän, som aldrig hört talas om eller sett en hockeyrink.
Företagsidén är att bygga en hård mur runt en stor yta is. Sen släpper man in hundra människor som får åka exakt som de själv behagar. Du har inte någon plan för hur skridskoåkarna, som du kallar dem, ska åka.
Din vän som inte vet något om konceptet skridskoåkning skulle nog finna idén löjlig. Hundra människor på en yta som åker utan en uppsatt plan kan inte sluta i annat än katastrof.
Alla som någon gång har vågat sig ut på en hockeyrink och åkt skridskor vet att det inte slutar i katastrof. Möjligen blåmärken någon gång men i majoriteten av fallen har alla trevligt.
Skridskoåkarna styrs som av "den osynliga handen" som Adam Smith skrev redan 1776. Ingen styrning behövs, den spontana ordningen löser problemet.
Segerfeldt visar att när staten försöker styra innovationsskapande är det inte den osynliga handen som verkar utan den högst synliga flugsmällan som landar på företagen.
År 1988 bildade staten och SSAB riskkapitalbolaget Rödkallen AB. Startkapitalet låg på 50 miljoner kronor. Pengarna investerades i ett antal företag. Ett par år senare var pengarna slut och Arctic software det enda företag som fanns kvar. Rödkallen hade misslyckats. I dag finns det inte många spår kvar av riskkapitalbolaget i Norrbotten.
I december 2010 blev skattebetalarna två tusen miljoner kronor fattigare. Så mycket av skattebetalarnas pengar tyckte regeringen det var värt att satsa på ett försök att på statlig väg generera innovationer i Norrlands inland.
Man kan fråga sig varför arbetslinjen bara ska gälla löntagare och varför vissa utvalda företag ska få bidragspaket om ingen vill spendera sina egna pengar på deras idéer. Ska då alltså staten gå in och spendera någon annans pengar på dem?
Den franska 1800-talsskribenten Frédéric Bastiat är känd för bland annat skriften Det man ser och det man inte ser. Vi ser i dag de två miljarderna som satsas i Inlandsinnovation. Det vi inte ser är vad pengarna kunde ha använts till annars. Vi ser inte de företag och anställda vars skattepengar det är som finansierar satsningen.
Inget ont om idén att försöka skapa förutsättningar för företagande. Dock ska staten inte försöka plocka ut vinnare eller dirigera näringslivet.
I Japan fick staten för sig på 1970-talet att man skulle bli bäst på stora superdatorer, persondatorer var en osannolik tanke. Enorma resurser lades ner och de blev förmodligen väldigt bra på att bygga kolosser ingen ville ha. Utvecklingen sprang åt ett annat håll än vad planerarna hade planerat.
Det går inte att centralplanera rörelser på en hockeyrink på ett rimligt sätt. Att försöka centralplanera innovationer och företagande kommer inte gå bättre.
Gärna bättre företagsklimat men glöm detaljstyrningen.