Regeringen har sammanställt remissvaren på trafikverkens förslag till plan för transportsystemet 2010-2021. Bland de 304 remissinstanser som yttrat sig är också Norrbotten representerat. Haparanda kommun och Luleå tekniska universitet vill se ett mer internationellt perspektiv i planen. Kiruna kommun tycker att staten ska återta hela ansvaret för sin infrastruktur och inte överlåta delar av det på kommuner och andra. LKAB ifrågasätter finansiering med brukaravgifter. Luleå kommun undrar vart godset tog vägen i planen och vill även ha in ett "barnperspektiv". Pajala kommun gläds åt utrymmet i planen för finansiering av infrastruktur inför gruvetableringen. Kommunförbundet och landstinget menar att planen prioriterar storstadsområdena i för hög grad. Kommunikationspolitiska rådet i Norrbotten efterlyser mer pengar till vägsatsningar, bland annat till väg 97 mellan Luleå och Boden, "en av landets trafikfarligaste vägar". Flera norrbottniska remissinstanser vill ha mer pengar, större järnvägssatsningar (Norrbotniabanan med flera) och mindre storstadsinriktning. Storstäderna brukar ta för sig i sådana här sammanhang. Och visst, storstäderna är viktiga. Men även om samhällsnyttan av varje satsad krona ofta blir något större där kan inte resten av Sverige bara lämnas åt sitt öde. Det bor människor och skapas tillväxt även utanför storstaden. Ett avgränsat regionalt perspektiv är emellertid inte någon bra lösning för transportsystemet. Här behövs helhetssyn. Ekonomiprofessorn Åke E Andersson vid Högskolan i Jönköping, är en som tycker att det kalkyleras för mycket "en stump i taget" när nyttan av investeringar i infrastruktur beräknas (Fokus 15/1). "I stället bör man räkna på hela infrastruktursystemet på en gång", säger han. Annars underskattas effekterna. Åke E Andersson ser ett inbyggt problem i politiken för infrastruktur, som gör att investeringar på området nedprioriteras: "Det finns inget område där man så lätt kan skjuta upp beslut utan att förlora väljare", säger han. Historien visar hur rätt han har. Sverige ligger hundratals miljarder kronor efter i nödvändiga investeringar. Det pratas mycket om infrastruktur men satsas desto mindre. Och problemen som politikernas passivitet skapar visar sig först långt senare, när järnvägar korkas igen och vägar faller samman. På sistone har vi faktiskt börjat få lite debatt om infrastrukturen; nu gäller det att fortsätta påminna politikerna om frågans vikt, så att den hålls vid liv hela vägen fram till och genom valrörelsen. Det blir en utmaning: eftersläpningen i investeringar är en segdragen och
svårbotad politisk sjuka. Frågan är vart man ska remittera politikerna för
behandling. Fler färder ut på Sveriges eftersatta vägar och järnvägsspår är
en tänkbar ordination som kanske kan hjälpa.