LEDARE: Ledare: Statens hårda hand

Ett inslag i Nordnytt häromveckan handlade om arbetslösa ungdomar som hamnar utanför a-kassesystemet. De kan i stället tvingas ta hjälp av föräldrar eller en eventuell partner. En ung arbetssökande beskrev frustrationen över att inte kunna klara sig själv, och manade politikerna att sänka kraven för rätten till a-kassa så att fler kan få ut pengar att leva på. Frustrationen är förståelig, att leva på sina föräldrar när man uppnått myndighetsålder och lämnat skolbänken är inte kul. Ändå är det något beklämmande med denna, för att använda ett slitet uttryck, typiskt svenska inställning till självständighet och oberoende. Visst finns det ett värde i att människor får möjlighet att frigöra sig från både familj och stat, men samtidigt är det anmärkningsvärt hur det verkar sitta i ryggmärgen på svensken att beroende av nära och kära är förtryckande medan beroende av staten är befriande. Det säger något om vilken övertro på statens hjälpande hand vi svenskar har och hur lite vi vågar lita till våra medmänniskor - och till oss själva. Hos den som långvarigt behöver statlig eller annan offentlig hjälp brukar den välvilliga och välkomnande inställningen dock mattas något efter ett tag, när frustrationen över bristen på pengar övergår till frustration över bristen på just självständighet. Den som är satt på bidragsförsörjning är nämligen långtifrån fri eller oberoende. Priset man får betala för statens givmildhet är att ens liv läggs i händerna på byråkrater som bestämmer över vad man gör och hur, förutom att de kontrollerar att man är tillräckligt fattig, sjuk eller aktivt arbetssökande. Naturligtvis går det att slippa undan. Utrymme för godtycke finns, som alltid i bedömningssituationer, och den som har tur kan hitta en välvillig eller slapphänt handläggare. Kontrollen är inte alltid den bästa och godtrogenheten ibland slående stor. Att överhuvudtaget följa upp och
undersöka vart det offentligas pengar tar vägen har länge varit kontroversiellt. På senare tid har myndigheterna skärpt sig. Och de undersökningar som gjorts
visar att svensken inte är så genomärlig som vi ibland vill tro. En stickprovskontroll som Arbetsförmedlingen nyligen genomförde på ett antal utvalda orter bekräftar den bilden. Enligt undersökningen hade var femte arbetssökande inte sökt
det jobb de uppgett. Som alltid följs sådana här resultat av krav på mer kontroll. Arbetsförmedlingen vill nu utöka sina stickprovskontroller till att omfatta hela landet. Leder det till mindre fusk är det bra. Baksidan är att de som ärligt och aktivt
söker arbete drabbas av ytterligare kontroll och övervakning från myndigheternas sida. Men förhoppningsvis kan det få fler att inse värdet av att kunna klara sig helt själv och verkligen stå på egna ben, utan statens hjälpande men ack så hårda hand.

Ledare: Ledare: Statens hårda hand