LEDARE: Ledare: Staten kräver hjälp

Ur ett norrbottniskt perspektiv visade regeringen inte prov på jättegod kommunikations-strategi när infrastrukturplanerna presenterades i tisdags. I den 13-sidiga promemorian om infrastruktursatsningarna stod om Norrbotten endast: "Trafikverket får även i uppdrag att tillsammans med regioner och näringslivsintressenter pröva förutsättningarna för medfinansiering av en järnvägsförbindelse mellan Piteå och Skellefteå." Det sade inte mycket om huruvida det fanns några nya infrastrukturpengar till Norrbotten att hoppas på. Lite mer hopp fanns faktiskt att bjuda på. Men infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) ville tydligen spara på godbitarna av mer glädjande besked. Priset för det blev ett dygn av medierapportering där allt kom att handla om satsningar i storstadsområdena. Säkert medvetet, förvisso bor det många (fler) väljare där, vars uppmärksamhet regeringen gärna vill fånga. Men särskilt för Centerpartiet hade det varit välbehövligt att städa bort lite av anklagelserna om regeringens Stockholmsfixering. Åsa Torstensson gjorde ett försök vid onsdagens besök i Luleå. Hon hade följande besked med sig: Svenska staten kommer liksom den finska att investera i en järnväg från Pajala över till den finska sidan för att möjliggöra gruvbrytning. Hur mycket pengar det blir är föremål för förhandling, men företaget Northland Resources kommer också att få vara med och betala. Även Norrbotniabanan kan få statliga pengar, för sträckan Piteå-Skellefteå, den viktigaste delsträckan om man frågar näringslivet. Det är ett steg framåt för statens engagemang i den segdragna frågan om Norrbotniabanan. Men statens tillskott förutsätter även här att övriga intresseparter i regionen, näringslivet och andra, också skjuter till pengar, och att Trafikverket kan få alla blandade parter att enas kring en lämplig modell. Samverkan, som infrastrukturministern kallade det; i det här sammanhanget ett annat ord för "någon annan ska få betala det staten inte mäktar med". I båda fallen, Pajala och Norrbotniabanan, rör det sig ju om samma valda spår; medfinansiering, vilket för infrastrukturen verkar vara ett finansieringssätt i tiden. Statens kassa är begränsad, och behoven enorma. Då blir man så illa tvungen att se om det finns andra framkomliga vägar för att hitta finansiering till alla drömprojekt. Åsa Torstensson upprepade vad and-ra sagt före henne, att industrin i regionen kommit in sent och skulle behöva finnas mer på barrikaderna för Norrbotniabanan. Och tar inte industrin chansen nu, dröjer det nog tills den kommer åter. Men motsträvigheten från näringslivet när det gäller att investera i banan är förståelig. Infrastruktur är och ska vara en offentlig kärnuppgift. Det ansvaret kan inte privatiseras.

Ledare: Ledare: Staten kräver hjälp