Om vissa debatter går verkligen att säga att de tar fram djuret i människan. Inte ett djur av det disneyfierade, gulliga slag som vi nuförtiden gärna vill föreställa oss, utan en varelse styrd av ohämmad instinkt.
I P1-Morgon vittnade två personer på varsin "sida" i rovdjursdebatten, en vargjägare och en vargvän, båda bosatta i vargtäta områden, hur de utsatts för trakasserier och hot. Den manlige jägaren hade blivit anklagad för att vara mördare - och själv mordhotats! Den kvinnliga vargvännen kunde på sin hemort inte tala högt om sina rovdjurssympatier, det var för kontroversiellt.
Hon hade svårt att förstå hur ett djur kan ge upphov till så mycket hat. Och det är svårt att förstå det extrema känslosvall som rovdjursdebatten föder. Debatten påminner inte så lite om diskussionen rörande Israel-Palestinakonflikten: positionerna är låsta, kompromissviljan noll, och motståndare utmålas som monster.
I den debatt som oftast hörs, ska tilläggas. De som tillåts föra de olika sidornas talan är små men högljudda grupper. Majoriteten av svenskarna klarar att hålla två tankar i samtidigt; de stöder både bevarandet av en svensk vargstam och jakt på varg vid behov.
Regeringens rovdjurspolitik är ett försök, om än inte perfekt så i alla fall ett försök, att följa denna dubbelsidiga kompromissväg och göra rimlig politik av den.
Som miljöminister Andreas Carlgren (C), ansatt från många håll i vargdispyten, konstaterade i tisdagens riksdagsdebatt om licensjakt på varg, är det största hotet mot vargen den "alarmerande höga inavelsgraden". Regeringens politik går ut på att föra in nya, genetiskt friska vargar, samtidigt som en begränsad jakt tillåts med bieffekten att skapa ökad acceptans i vargtäta områden.
Det är lätt att som vänsterpartisten Jens Holm plocka debattpoäng genom att ställa frågan varför man börjar med att skjuta vargar om man vill ha fler. Men den grupp av europeiska rovdjursexperter som är rådgivande till EU-kommissionen bedömer att svensk rovdjurspolitik har lyckats ta tag i de två största hoten mot vargen: förutom hög inavel problemet med låg acceptans. Enligt denna grupp äventyrar inte jakten vargstammens långsiktiga livskraft.
Att få med de närmast berörda människorna i det lokala naturvårdarbetet är en grundbult i det internationella arbetet med biologisk mångfald. Sedan kan man alltid fråga sig vem som egentligen företräder landsbygdens invånare; de flesta av dem är inte högljudda varghatare. Men det råder ingen tvekan om att rovdjursacceptansen är större i områden med färre rovdjur.
För att nå ökad acceptans borde fler rimligen vara med och dela på "bördan" av vargen. Att till exempel helt undanta stora renskötselområden är i längden svårmotiverat.
Sedan skulle debatten må bra av mer saklighet och sans. Vargen är inte utrotningshotad, långt därifrån. Det är stammens överlevnad i Sverige bevarandepolitiken handlar om, men några "svenska" vargar finns egentligen inte. Djur struntar i de gränser människan drar upp.