När Socialdemokraterna skulle välja ny partiordförande efter Göran Persson var det dags för en kvinna, ansåg partiet. Det blev då återigen dags för Mona Sahlin, som denna gång nådde ända fram till partiledarskapet, men fick avgå i förtid efter ett omfattande valnederlag - ett totalt misslyckande för henne, och för partiet.
Så kan det gå när man sätter kön framför kunskap och förmåga att leverera resultat.
Könsperspektiv kan skymma sikten på många sätt. Delegationen för jämställdhet i skolan, Deja, har granskat hur uppfattningar om kön kan komma i vägen för målet att ge alla elever en god och likvärdig utbildning.
Delegationen har arbetat i över två år med sin kartläggning och granskning av jämställdheten i skolan, och i måndags kom slutbetänkandet. Tyvärr har även Deja anlagt ett könsperspektiv som skymmer och snedvrider.
Ordförande för delegationen, Anna Ekström, även ordförande i Saco, konstaterar att eleverna är "stereotypa" i sina programval på gymnasiet, och utgår då från det feministiska perspektivet att fördelning 50-50 avseende kön är detsamma som god jämställdhet.
På högskoleförberedande utbildningar ser det ut ungefär så, medan på de yrkesförberedande programmen pojkarna fortfarande väljer bygg och flickorna barn, för att hårddra en smula.
Det här bekymrar Anna Ekström, som dock försäkrar att hon inte vill tvinga någon att välja en viss utbildning av "statistiska skäl"; hennes önskan är att alla ska kunna välja fritt, utan hänsyn till könsroller.
Men hur kan vi veta att så inte är fallet redan idag? Att både flickor och pojkar faktiskt väljer utbildning efter intresse?
Situationen i skolan ställer i viss mån till det för dem med trångsynta genusperspektiv. Visserligen upplever flickorna högre grad av psykisk ohälsa och känner sig oftare kränkta än vad pojkarna gör. Men resultatmässigt klarar sig flickorna trots det bättre, vilket går emot feministernas antaganden om männens överallt rådande överhöghet och fördel.
Flickornas bättre studieresultat ger utslag på högskolan, där de snart konkurrerat ut pojkarna på alla traditionellt manliga högstatusutbildningar förutom de tekniska.
Anna Ekström och Deja identifierar som en möjlig förklaring att pojkar tycks utsättas för lägre krav och förväntningar i skolan. Och oaktat vad flumskolans förespråkare tycks tro, så spelar förväntningar stor roll för hur människor sedan presterar.
Eftersom mönstret att behandla flickor och pojkar olika vad gäller förväntningar enligt Deja troligen grundläggs tidigt, på grund av att pojkar ofta mognar något långsammare, föreslår delegationen att lärarna får mer hjälp med kunskap om pedagogiska metoder anpassade utifrån forskning om kön och jämställdhet.
Men det är svårt att se hur problemet att klumpa ihop individer efter kön skulle kunna lösas med samma metod. Att generellt ställa höga krav på alla redan från början borde fungera bättre. På det individuella planet bör kön inte sätta gränser för våra förväntningar.