Jobb och framtidstro, det var temat för de socialdemokratiska 1 maj-talarna runtom i landet. Men samtidigt blev det en uppvisning i splittring, tydligast markerat mellan LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson och Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven.
Karl-Petter Thorwaldsson gick i sitt tal i Sundbyberg ut med ett krav på 70 miljarder kronor i satsningar för 100.000 nya jobb. Han konstaterade att 448.000 människor i dag står utanför arbetsmarknaden, "många av dem helt i onödan för att vi inte vågar använda de resurser vi faktiskt har", sa han - för att i nästa andetag säga, att han vill att staten ska låna 70 miljarder kronor och strunta i överskottsmålet för att betala LO:s satsningar.
Det är alltså med lånade pengar som Karl-Petter Thorwaldsson ska fixa 100.000 nya jobb.
Det är här sprickan mellan LO och Socialdemokraterna visar sig. Stefan Löfven avvisade på en gång den här idén. Vi har inga planer på att övergå överskottsmålet, sa han och pekade på betydelsen av stabila finanser.
Nu är tyvärr inte Karl-Petter Thorwaldsson ensam om att förespråka den här linjen. Samma tongångar har vi hört den senaste tiden från Svenskt Näringsliv, Vänsterpartiet och den tidigare statsministern Göran Persson (S).
Minnet är tydligen kort hos den sistnämnde, som i mitten av 1990-talet myntade begreppet "Den som är satt i skuld är inte fri". Han var då i full färd med att rensa upp i det träsk av ekonomisk röra som var ett resultat av en oansvarig ekonomisk politik med hög belåning, obalans i statens finanser, hög statsskuld, stora budgetunderskott sedan lång tid och en inflation som åt upp allt vad lönehöjningar bjöd på. Nu sitter Göran Persson som välbetald konsult i JKL med diffusa maktambitioner och kontakter.
Vad är det för insatser som LO-ordföranden vill satsa på? Av de 70 miljarder som den här satsningen omfattar totalt vill han ge 15 miljarder kronor till hushållen genom höjda ersättningar i a-kassan, sjukpenning och sjukersättning. Dessutom vill han höja barnbidraget.
30 miljarder kronor ska satsas på vård, skola och omsorg, 10 miljarder kronor i investeringar i vägar och järnvägar samt 15 miljarder kronor för renoveringar av miljonprogrammet.
Det vill säga, 45 miljarder kronor satsas i den offentliga sektorn genom höjda ersättningar och genom offentliga jobb. Det är med andra ord kostnader som finns kvar i systemet i framtiden. Det är bara tio miljarder kronor som är offensiva satsningar som kan leda till större möjligheter för att skapa ett effektivare näringsliv.
Karl-Petter Thorwaldsson har lyssnat alltför mycket på den offentliga sektorn och glömt av att det är den producerande sektorn som skapar mervärde och intäkter till landet.
Stefan Löfven, som har en bakgrund i Metall, känner oro inför LO:s krav och reagerar därför helt följdriktigt på de oansvariga förslagen från LO:s sida. Sprickan är uppenbar.
Det finns också en rejäl spricka mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, kunde man konstatera när Jonas Sjöstedt fastslog att Vänsterpartiet under inga omständigheter sätter sig i en regering som tillåter privata vinster i välfärden, vilket Socialdemokraterna gör.
Med buller och bång slogs det regeringsalternativet i spillror.
Hur ser det ut med framtidstron för Socialdemokraterna, egentligen?