Socialdemokraternas tidigare partiledare Håkan Juholt är en karaktär som aldrig kommer sluta förvåna. Under TV-programmet ”Min sanning” ramlade hakan ur position. Juholts leverne visade att tiden är inne för en verklig sparreform som främjar ett ökat enskilt sparande.
Under en av Juholts skandaler uppdagades det att han på ett tveksamt sätt hade fått ersättning för boende. Oklart om han gjort fel men stort att han valde att göra rätt för sig. Det häpnadsväckande som framgick i programmet var att han inte hade pengar att täcka det han skulle betala tillbaka till riksdagsförvaltningen. Det handlade om 160 000 kronor. Juholt sa i programmet ”Jag hade självklart inte dom pengarna”.
Stabsmedarbetarna tog alltså ur egen ficka för att skramla ihop de 160 000 kr som Juholt var skyldig riksdagen.
Det är på intet sätt lite pengar men Juholt hade vid den tiden suttit i riksdagen sedan 1994 med den höga lön och de förmåner det innebär. Vid tillfället tjänade han även 1.5 miljoner per år. Det kan givetvis finnas rimliga förklaringar men det går i linje med det författaren Philip Lerulf konstaterar i sin bok Balansakten – Medelklassen som lever ur hand i mun (Timbro 2013). Om lönen slutar komma kan en stor del av befolkningen inte upprätthålla sin livsstil många veckor.
Hela sju procent av befolkningen har inte ett norrbottniskt lingon sparat. Ytterligare åtta procent har max 10 000 kronor. Trettiåtta procent har max 50 000 kronor undanlagt, allt enligt siffror från en undersökning av Demoskop. Bland inkomsttagare med 25 000-33 000 kronor i månaden är situationen ansträngd. Statistiskt sett är den faktiskt värre än för befolkningen i stort. Drygt fyrtio procent i den här gruppen har max 50 000 kronor sparat. Enligt banken SBAB hade dock svenska hushåll en genomsnittbuffert på 65 500 år 2011.
Ett ljus i mörkret är att svenskar inte verkar leva över sina tillgångar, även om TV-programmet Lyxfällan ibland ger inblickar i överkonsumtion. När man lever över tillgångar äter man av framtida kakor. Det hjälper inte att bara ta sig tillbaka till en stabil utgiftsnivå, lånen ska betalas och det blir konsumtion som måste avstås plus räntebetalningar.
I slutändan handlar sparande om att äga sig själv. Efter SAAB:s konkurs i Trollhättan var det många som snabbt tvingades till banken. Det hade lika gärna kunnat vara Luleå eller en annan stad i Norrbotten. En ny iPhone kan säkert ge en skön känsla vid köptillfället, varför inte byta från en som det står 5 istället för 4 på. En annan skön känsla är att slippa vara orolig på morgonen över att en tand ska spricka eller att en växellåda ska haverera då detta skulle vara obetalbara utgifter.
Sparande och amorterande som det har skrivits om de senaste veckorna må vara knastertorra moralkakor. Det är dock två viktiga ingredienser för ett tryggt liv och därför alltid viktiga.
När det gäller sparande har politiken misslyckats. Alliansen har de senaste åren fått ut fler på arbetsmarknaden och satt mer pengar i människors plånböcker. Projektet för de kommande fyra årens regeringsperiod borde vara reformer för att få mer pengar att stanna i plånboken.