Har du småbarn? Då vet du hur många föräldradagar du har kvar, hur länge de gäller, till vilken ersättningsnivå du kan ta ut dem och när det är mest fördelaktigt att ta ut dem. Och du kommer att planera ditt liv utifrån det.
Åtminstone är det så personer i min omgivning reagerar. Alla med småbarn kan allt om socialförsäkringssystem som de inte ens visste fanns innan de fick barn.
Häromsistens lyssnade jag på några vänner som diskuterade hur de valde att ta ut sina föräldradagar. En av mammorna hade gjort ett misstag. Då får du ingen SGI, sa en annan. SGI, sa den första frågande. Va, vet du inte vad SGI är?! sa den andra mamman.
Nej, om man inte känner till att sjukpenninggrundande inkomst är något som man bygger upp när man arbetar och som påverkas så här om du tar ut föräldrapenningen på ett sätt och så där om du tar ut dem på ett annat… ja om man inte vet det, då är man nästan lite korkad.
Det samma gäller om du inte anstränger dig för att få ut maximal ersättningsnivå.
Det är helt begripligt. Kan man få ut mer pengar genom att vara lite fiffig gör man givetvis det. Jag skyller inte på någon. Det är ju också precis därför systemen är utformade som de är, för att vi ska agera på ett visst sätt.
Som till exempel den snabbhetspremie som innebär att det är mer ekonomiskt fördelaktigt att få sitt andra barn inom 18 månader efter att man fick det första än att vänta längre.
Den sorgliga sidan av det hela är hur det får oss att lägga upp våra liv, inte utifrån vad som passar bäst för oss själva och våra barn – utan utifrån hur ett byråkratiskt system är uppbyggt.
Vi anpassar oss till systemen, istället för tvärtom. Det kallas att vara systemsmart.
Det måste inte vara så här. Man kan tänka sig alternativa modeller. Man kan till exempel tänka sig ett pottsystem där den som arbetar sparar ihop pengar i en pott som sedan kan användas på valfritt sätt när man får barn. Ta ut få dagar med hög ersättning? Ok! Ta ut många dagar med liten ersättning? Ok! Spara dagar tills ungen är femton? Ok!
Man kan också tänka sig att potten utvidgas till att gälla annat som man kan vilja lägga resurser på. Vara hemma med barn? Ok! Vidareutbilda sig? Ok! Gå i pension lite tidigare? Ok!
Man kan förstås också tänka sig att inkomstskatterna blir lägre så att den som vill själv kan spara ihop pengar till småbarnsåren, vidareutbildningen eller pensionen.
Blir det inte orättvist? Vad händer med den som är arbetslös?
Inget hindrar att detta kombineras med system som kickar in för den som behöver dem. Den vars inkomst inte räcker till hyran kan få bostadsbidrag. Den vars inkomst inte räcker alls kan få socialbidrag. Det är sådant som är viktigt i en välfärdsstat.
Problemet är att vi i Sverige haft dille på att bygga upp stora inflexibla system som gäller även för den majoritet som egentligen inte behöver dem.
Barnbidraget är ett annat exempel. Varför ska personer som betalar skatt sedan få tillbaka denna i form av barnbidrag, när de kunde ha fått behålla pengarna från början?
De flesta av oss har en inkomst. Vi anses myndiga att se till att lönen räcker hela månaden, spara till en bil eller ta ett bostadslån. Då borde vi ju också klara av att lägga undan pengar till barnkläder och bebisdagar.