Om integrationen ska fungera bättre måste Moderaterna komma över sin beröringsskräck - att inte stöta sig med LO. Det är LO:s vägran att erkänna de höga ingångslönernas utlåsningseffekt, och Moderaternas vägran att göra något åt detta, som är elefanten i rummet i integrationsdebatten.
Statsvetaren Andreas Johansson Heinö och debattören Adam Cwejman påpekade i veckan att debatten om integrationen har glidit över i fruktlösa debatter om fri invandring, invandringens samhällsekonomiska nytta och invandringens volymer (SvD Brännpunkt 14/2). De efterlyser offensiva integrationsförslag, med fokus på ingångslöner, bygg- och bostadspolitik samt fördelning av kommunernas mottagande.
Men det är just ingångslönerna som gör att ingen vill diskutera integrationen. Till vänster vill man inte erkänna att höga ingångslöner effektivt stänger ute invandrare, ungdomar och andra "osäkra kort" från arbetsmarknaden. På den borgerliga sidan inser man problemet, men är bakbunden av de nya Moderaternas beslutsamhet att hylla den svenska modellen och inte stöta sig med LO.
Enligt den svenska modellen sätts ju ingångslönerna av arbetsmarknadens parter i kollektivavtal. Och LO har gång på gång visat att man vill höja ingångslönerna, trots att detta höjer trösklarna till arbetsmarknaden och därmed försvårar integrationen.
Regeringens universalmedicin hittills har varit att sänka kostnaden för att anställa de "osäkra korten" genom rabatter på arbetsgivaravgiften. Den anställda får den kollektivavtalade höga ingångslönen, men arbetsgivaren får en lägre kostnad.
Modellen kan dock inte drivas hur långt som helst. Dels för att det finns en ekonomisk gräns för hur många anställningar som kan vara rabatterade, dels för att det utmanar arbetsmoralen när oerfarna tjänar lika mycket som erfarna kollegor.
Att samtalen om den så kallade jobbpakten nyligen bröt samman, efter ohemula krav från LO, blixtbelyser problemet: Moderaterna må vilja framstå som det nya arbetarpartiet som går arm i arm med LO, men LO är inte med på armkroken.
Det är dags att M sätter integrationen och sysselsättningen främst, och slutar att gulla med LO. Ett första steg kunde vara att stärka den negativa föreningsfriheten och ändra i konfliktreglerna, så att arbetsgivare och arbetstagare som är överens om att köra utan kollektivavtal kan göra det ostört. Då skapas möjlighet till ingångslöner under den avtalade nivån.
Sådana lösningar skulle dock sannolikt bli ovanliga. Ska höjningen av ingångslönerna i okvalificerade yrken dämpas, för att främja integrationen, krävs större grepp. Regeringen skulle kunna köra över den svenska modellen genom att lagstifta om minimilöner, som många andra länder gör.
Det är dramatiskt och utmanande. Men ett sådant hot från regeringen kanske är vad som krävs för att LO ska ta det ansvar för integration och sysselsättning som man enligt den svenska modellen redan har. Ett ansvar LO hittills har vägrat att ta.