Efter ÖB:s uttalande om "enveckasförsvaret" i december har trycket skärpts ordentligt i den svenska försvarsdebatten.
Det är verkligen på tiden. Det är också välkommet att Alliansen, främst genom Folkpartiet, börjar visa upp en mer försvarsvänlig profil. Alltför länge har den politiska debatten handlat mer om självförsvar i stället för försvar.
Folkpartiets försvarspolitiske talesperson Allan Widman besökte i går F 21 för att samla in intryck till försvarsberedningen. Widman imponerades av verksamheten i Norrbotten, där det bland annat finns många truppslag, övningsområden i världsklass och en välutvecklad och etablerad övningssamverkan med de nordiska länderna. Men han tog också tillvara på möjligheten att dela ut en känga åt den försvarspolitik som förs utifrån finansdepartements intressen:
"Ska vi återfå en nationell dimension så måste det kosta pengar", sa Allan Widman.
Just det! Alliansregeringen har förvisso inte lagt ner några förband. Det rivningsjobbet skötte Socialdemokraterna. Men försvarsfrågan har fortsatt satts på undantag.
Svensk försvarspolitik har väldigt länge präglats av hysch-hysch och hemliga allianser. Genom hela kalla kriget försökte Palme och alla andra i landets ledning lura folket om vad vår alliansfrihet innebar för något. Alla höll god min. När vi strax efter murens fall tappade vår försvarsförmåga var det heller ingen som sade något.
Efter krisen i Georgien verkar det sakta, sakta uppgå för allt fler att Sveriges säkerhetspolitik är baserad på överoptimistiska bilder om framtiden. Men även genom dagens solidaritetsförklaring förlitar vi oss på att våra grannar och Nato ska komma till vår undsättning. Det är i alla fall vår förhoppning. Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen betonade dock tydligt under Folk och försvars konferens i Sälen i januari att vi som ickemedlem inte kunde räkna med deras hjälp ...
Det är inte hållbart att fortsätta bedra oss själva. För att få en starkare folklig medvetenhet för försvarsfrågorna är det viktigt att Allan Widman och de andra i försvarsberedningen nu visar öppenhet om både hotbilder, kostnader och faktisk försvarsförmåga. Det är bättre att beskriva läget som det är i stället för att ständigt skönmåla.
Det finns inget invasionshot mot Sverige i dag. Men ett land kan inte planera sitt försvar efter dagsläget.
Ryssland utvecklas för närvarande i auktoritär riktning. Putin mångdubblar dessutom försvarsanslagen och flyttar en allt större del av sina trupper till den europeiska delen av federationen.
I krisens spår skär samtidigt land efter land i Europa ner på sina försvarsbudgetar. USA håller i sin tur främst ögonen på Kina, inte Ryssland.
Den säkerhetspolitiska balansen i vår omedelbara närhet har rubbats. Och Sverige, som är den enskilt svagaste länken av alla länderna runt Östersjön, bidrar till instabiliteten.
Det finns inte finansiering för försvarets planerade verksamhet efter 2014, enligt Försvarsmaktens budgetunderlag till regeringen. Det är uppgifter som ska tas med stort allvar.
Det kostar pengar och tar lång tid att återuppbygga upp ett lands försvarsförmåga. Men det är en bra försäkring ifall det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde plötsligt skulle förvärras.