En del av den svenska biståndsbudgeten har under fyra år gått åt till att finansiera förre biståndsministern Gunilla Carlssons lön och dessutom hennes statssekreterares. Varje år har ungefär fem miljoner kronor ägnats åt detta enligt SR Ekot (24/9). Sedan januari i år är det dock inte så längre.
Avslöjandet följdes inte oväntat av mer eller mindre skarp kritik från oppositionens biståndspolitiska talespersoner. ”Det blir mindre pengar som går till fattiga människor ute i världen” sade Bodil Ceballos MP). Kenneth G Forslund (S) var inne på samma linje: ”Biståndsbudgeten ska hjälpa fattiga och förtryckta”. Detta utan att nämna att svenskt bistånd historiskt ofta gått till att finansiera korrupta diktaturers fortlevnad och slösat bort i mer eller mindre konstiga projekt.
De flesta är överens om att biståndet ska hjälpa dem som är svårt utsatta i världen. Även om det kan anföras att de sammanlagt tjugo miljonerna bara är en dryg tiondels promille av biståndsbudgeten är det i sig inget försvar om de har använts fel. Det visar på sin höjd felets storlek. Viktigare är då att se till vad pengarna hade använts till om de hade använts ”rätt”.
De hade kunnat användas för att avlöna någon av alla de många som jobbar med biståndsfrågor i Sverige. Människor som inte alls har det dåligt och som ofta arbetar med administration eller till och med ägnar sig och biståndspengarna åt att bedriva opinionsverksamhet i Sverige. Allt för att belysa viktiga frågor.
Möjligen hade pengarna kunnat kanaliseras genom FN. Sverige är utomordentligt skickligt på att göra just det, vilket allra senast belystes av SvD:s Jenny Nordberg (20/9) i kolumnen ”Sverige är FN:s jultomte”. Under de senaste tre åren har Sverige sänt 24 miljarder kronor till FN, varav minst hälften är ett kontant budgetstöd som får användas hur som helst. Pengarna hjälper till att möjliggöra ett väldigt bekvämt liv för de över 80 000 anställda som världen över förses med en ohemul levnadsstandard.
De svenska pengarna håller FN under armarna. Samma FN som ofta beskrivs som genomkorrumperat när det faktiskt granskas. Samma FN som omöjliggör varje form av effektiva sanktioner mot Syriens blodige diktator. Samma FN som låter diktaturer göra människorättsfrågan till åtlöje.
Det finns förvisso biståndspengar som i någon mening kommer människor i fattiga länder till gagn. Effekterna av dessa projekt är dock inte alltid uppenbar, utom i de alldeles för många fall där svenskt bistånd har använts för att berika en redan förmögen och ofta auktoritär elit. Det har inte ens varit norm att seriöst mäta dessa effekter. Inte förrän Gunilla Carlsson blev biståndsminister.
Under lång tid har stora summor svenska biståndspengar lagts på att stötta diktatorer, på feel good-projekt som i bästa fall är utan verkan och i värsta fall kontraproduktiva, på att göda FN-byråkrater och på att hålla det inhemska biståndsmaskineriet i gång.
Då framstår det genast som mindre slösaktigt att lägga pengar på Gunilla Carlsson och hennes medarbetare. Deras insatser kan ha spelat stor roll för dem som faktiskt behöver biståndet. Det vore snarare värt att lägga pengar på att intensifiera det arbetet.