Ledare: Skiljelinjer dras om

OPPOSITIONSLEDARE. Lars Ohly (V) och Jimmie Åkesson (SD) har en del gemensamt.

OPPOSITIONSLEDARE. Lars Ohly (V) och Jimmie Åkesson (SD) har en del gemensamt.

Foto: Claudio Bresciani/Scanpix

Politik2010-11-04 06:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Samarbetsandan mellan S, MP och regeringen om insatsen i Afghanistan kommer smitta av sig på fler frågor. I alla fall om den första partiledardebatten i riksdagen får sätta tonen för resten av mandatperioden. Det var inte mellan S och MP å ena sidan, och regeringen å den andra, som de hårdaste striderna stod. Den vassaste piken Mona Sahlin (S) gav regeringen var för att ha skickat integrationsminister Erik Ullenhag (FP) till en boxningsklubb i Malmö som ett svar på oron efter skotten. Regeringsföreträdarna hade kunnat kontra med att det gör ännu mindre nytta att gå på tennis i Stockholm. Men Mona Sahlin har rätt i sak: skotten i Malmö är inte en integrationsfråga. Den skarpaste skiljelinjen gick mellan partiet som är experter på att göra allt till en fråga om integration, Sverigedemokraterna, och övriga. Jimmie Åkesson (SD), i sin första partiledardebatt, verkade dock trivas med att bli attackerad från alla håll - det är livsluft för populister. SD bemöttes denna gång mer konstruktivt. Fredrik Reinfeldt (M) fick in en fullträff, när han samtidigt noterade hur Sverigedemokraterna motsätter sig arbetslinjen och markerade skillnaden mellan alliansens linje i integrationspolitiken och den tidigare rödgröna passiviserande. Göran Hägglund (KD), som vanligt roligast för dagen, hade satt sig in i Sverigedemokraternas sjukvårdspolitik, en genomläsning som gick snabbt, men fick inga svar från Jimmie Åkesson på vad denne konkret vill göra. Samma problem har Lars Ohly, som mest ägnar sig åt att vara emot och missnöjd. Fredrik Reinfeldt undrade vad Vänstern har för vision. Svaret blev inte mycket mer än att det var bättre förr. Den inställningen har V gemensamt med SD, plus EU-motståndet, inställningen i Afghanistanfrågan och tendensen att lova runt. Dessa två partier är nu de mest konfrontativa i sin opposition; och båda är populistiska och allmänt ansvarslösa. Lars Ohly markerade allra hårdast mot sina forna kamrater. Peter Eriksson (MP) anklagades för att låtsas och ljuga om Afghanistan. Det blev uppenbart att de rödgröna var lika på det oklara med vad man tidigare kommit överens om som externa bedömare. Bäst för alla inblandade, och för Sverige, att denna rödgröna röra förlorade och sprack. Partierna oroade sig också för varandras skull: Reinfeldt för Sahlins omprövning. Sahlin för Centerns valresultat. Peter Eriksson för att regeringen blir enbart förvaltande. Erikssons oro delas av fler. När Moderaterna förvaltar och KD har svårt att finna sig självt är det tur att alliansen består av fler partier - FP och C är för tillfället de idédrivande. Alliansen hjälps också av att de rödgröna partierna famlar. Socialdemokraterna vet inte hur de ska hantera en globaliserad värld där "hela Kiruna ska flyttas för att Kina behöver mera stål", som Jan Björklund (FP) uttryckte det. Peter Eriksson undrade vad allianspartierna ska göra med makten. Det måste oppositionen först själva svara på om de vill vinna tillbaka den.