Vem vill egentligen bli politiker med dagens medieklimat? Frågan är befogad och det var ämnet för ett seminarium som arrangerades av Tidningsutgivarna i Almedalen i måndags.
Politikens och samhällets ökade medialisering får omedelbara effekter. Fråga Håkan Juholt, Sten Tolgfors eller Göran Lindell, centerpartistisk riksdagsledamot och tidigare kommunalråd i Vetlanda, som i Visby vittnade om det drev han utsattes för efter Janne Josefssons reportage om "Fallet Louise".
Kanske är det till och med så att medierna styr över vem som kan väljas till partildare?
Annie Lööf och Jonas Sjöstedt är två exempel på partiledare som är kommunikativa, mediala, "fungerar i TV" och allt det där, men som ändå inte nått framgångar i opinionen. Men det finns också personer som aldrig får chansen på grund av partiernas förväntningar på medierna.
Lars Tobisson var Moderaternas partisekreterare mellan 1974 och 1981. I hela 18 år, mellan 1981 och 1999, var han vice ordförande för partiet. Under 1990-talet, när Carl Bildt fredsmäklade på Balkan, ryckte Tobisson in som riksdagsgruppledare. Han var närmaste man till Bohman, Adelsohn och Bildt. Men någon partiledare blev Lars Tobisson aldrig.
Enligt statsvetaren Jenny Madestam berodde det framförallt på en sak: att man var rädda att han inte skulle ge tillräckligt bra intryck i medierna.
Tobisson kom nämligen från en alldeles för förmögen familj. Hans far hade ett fastighetsbolag och alltid var det någon hyresgäst som kunde vända sig till pressen för att klaga på vattnet eller värmen.
Vi får de politiker vi förtjänar brukar det sägas. Men nog blir det ett problem om medialiseringen tillsammans med journalisternas iver att granska makten gör att vi mister duktiga politiska företrädare.
Riksdagen befolkas redan i dag i hög grad av proffspolitiker, visade en undersökning som Svenska Dagbladet gjorde i vintras. Ett svenskt statsråd hade i genomsnitt ägnat sig åt eftergymnasiala studier i 3,75 år, arbetat i 7,1 år och varit heltidspolitiker eller arbetat politiskt i 17,4 år (sedan granskningen utfördes har Karin Enström ersatt Sten Tolgfors som försvarsminister).
De som ska representera oss själva liknar oss inte. Och vi riskerar att hamna i ett läge där bara en speciell sorts övermänsklig "homo politicus" kan väljas till höga poster.
Ett stort ansvar för det vilar på medierna som påverkar vår syn på politiken. Men man får inte heller glömma bort partierna.
Jag är ingen syokonsulent men min känsla är att ett medlemskap i SSU i många fall fortfarande är en gratisbiljett till ett välbetalt yrkesliv, åtminstone i Norrbotten. Det gör att personer som sannolikt skulle nå begränsade framgångar i andra sammanhang på tveksamma grunder lockas till ett långt politiskt engagemang. Politiken blir en tacksam födkrok för den som varken klarar studier eller att sköta ett vanligt jobb.
Hur påverkar den allt hårdare mediegranskningen viljan att ställa upp i demokratiska val? Och hur påverkar det besluten?
I bästa fall får vi duktigare och noggrannare politiker som fattar bättre beslut. I sämsta fall riskerar att få ännu fler politiker som vi egentligen inte vill ha.