Efter påskens godisfrosseri bjöd SVT:s Gomorron Sverige (2/4) in fetmaforskaren Claude Marcus som fick argumentera för en sockerskatt.
Förslag om sockerskatt poppar upp med jämna mellanrum, både Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna lade motioner om det nyligen. Grannländerna Norge och Finland har olika varianter av sockerskatt. Den finländska regeringen vill höja den, medan politikerna i Danmark tvingades backa från sina planer på att införa en sockerskatt.
Men även om många av oss skulle må bra av att dra ned på sockerkonsumtionen vore det fel att införa en särskild punktskatt i Sverige.
Principiellt bör alla politiska försök att med skatter styra vår livsstil och våra konsumtionsval ifrågasättas. Skatter finns till för att finansiera kollektiva nyttigheter, inte för att paternalistiska politiker ska uppfostra folket.
Ibland kan konsumtionshämmande punktskatter förstås vara motiverade. Tobaksskatten kan försvaras med rökningens skadlighet, och alkoholskatten förhindrar förhoppningsvis en del tragedier. Å andra sidan finns det människor med usel ekonomi som röker och dricker. Punktskatter är uppenbarligen inga precisionsverktyg, eftersom dessa personer hellre prioriterar bort något annat än avstår från de straffbeskattade njutningsmedlen.
Tobak och alkohol är dessutom mer lättavgränsade än socker. Eftersom socker ingår naturligt i många livsmedel är det inte självklart hur en punktskatt ska utformas - något man stångas med i de länder som har infört sockerskatt. Räknas bara sockerhalt ligger sådant som frukt och juice illa till. Går man på tillsatt socker kan fruktyoghurt beskattas hårdare än tårta.
Försöker man att bara beskatta vissa produktgrupper, som läsk och godis, hamnar man i det finska dilemmat: Smarta entreprenörer utformar godis som kex eller puddingar, och slipper sockerskatten.
En sockerskatt skulle dessutom innebära att politikerna - på ytterligare ett område - stimulerar och motarbetar på samma gång. Normalmomsen i Sverige är 25 procent, men matmomsen är sänkt till 12 procent av fördelningspolitiska skäl. En särskild sockerskatt skulle alltså gå på tvärs mot politikernas ambition att underlätta för fattiga familjer genom billigare mat. En parallell till detta är att momsen på tidningar är sänkt till 6 procent, för att stimulera läsande, samtidigt som den som annonserar i en tidning måste betala särskild reklamskatt.
Sådana motstridigheter sänker förtroendet för politiker, eftersom de inte verkar veta vad de håller på med. Dessutom gör varje undantag och särfall skattesystemet svårare att överblicka och förstå sig på, vilket riskerar att sänka viljan att betala skatt.
Om politiker bara kunde dämpa sin vilja att uppfostra folket skulle det vara enklare att uppnå ett tydligt och enhetligt skattesystem. Kanske bör de påminna sig om att själva livet är en verksamhet med hundraprocentig dödsrisk, och att ingen punktskatt kan ändra på det.