Ledare: Ska vi vara rädda?
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
sig alltför mycket i frågan. Den som ger sig i kast med att utmana mc-gängen tar en risk. Kopplingen är inte belagd, men Karl Petersen utsattes för hot efter att han förklarat att kriminellt belastade mc-gäng inte var välkomna i kommunen. Ett västförbud kan ses som en symbolisk åtgärd, men symboler är viktiga i sammanhanget. I en rapport från Brå om mc-gäng (1999:6) beskriver utredaren hur "västens symbolvärde och lojaliteten inom gruppen används som medel i kontakter med andra kriminella och med rättsväsendet ... I kontakten med rättsväsendet minskar risken för lagföring på grund av människors rädsla och för att medlemmarna inte tjallar på en kamrat ...". Västarna bidrar till sammanhållning och till att sprida rädsla. Frågan är hur rädda vi ska vara. Just mc-gängens våld verkar främst vara
en fara för dem själva, som visades under 1990-talet i det så kallade stora nordiska mc-kriget, en våldsam konflikt mellan grupperingarna Bandidos och Hells Angels. Å andra sidan får även sådana handlingar effekter för allmänheten. Förutom faran att hamna i vägen ökar skräcken för mc-gängen. Vittnen vågar inte berätta, brottsoffer drar sig för att anmäla, till och med myndighetsföreträdare backar undan. Rädslan befäster gängens status i deras egna ögon, och gör att de vågar ta för sig mer, och kan göra det ostraffat. En sådan utveckling är i högsta grad ett samhällshot. Den måste mötas med både polisiära och politiska medel, men berör hela samhället. För medierna blir balansgången svår: Genom att granska och rapportera om mc-gängen gör de en viktig samhällsinsats; samtidigt bidrar dramatiskt inramade reportage till att ge gängen pr, och underblåser ibland obefogad rädsla. Och rädsla är gängens främsta vapen. Den enskilde medborgarens bästa motmedel blir då att inte vara rädd - eller i alla fall inte låta sig styras av rädslan.