Det var väntat att regeringen skulle få kritik när förslagen till nya förändringar av sjukförsäkringen presenterades häromdagen. Mer överraskande var kritiken att det går för långsamt. Tidigare förändringar har ju kritiserats för att ha stressats fram.
Diskussionen om sjukförsäkringen blir ofta oreflekterad och inkonsekvent. Frågan tillhör de få där de rödgröna känner att de har initiativet - sålunda slår de vilt omkring sig. Att S under Göran Persson tog de första initiativen till dagens reformer, för att göra något åt sjukskrivningshaveriet, har partiet i dag "glömt".
Journalister får något hätskt i rösten när de frågar ut de ansvariga för alliansens sjukförsäkringsreform. Frågan framstår som gjord för förenklande moralisk indignation: Sjuka slängs ut ur sjukförsäkringen och ställs på bar backe. Det är väl inte svårare än så?
Jo, det är det, även om extrempopulistiska Vänsterpartiet i ett pressutskick låter förstå att det hela är busenkelt; bara att låta läkare bedöma vilka som är sjuka och sedan ge dessa sjukpenning tills de blir friska.
Alla som ställer upp på denna lockande enkla dikotomi frisk-sjuk bör då fråga sig: Hur är det med en person som efter många tunga lyft slitit ut axlar och rygg - men som klarar andra, mindre tunga jobb. Är denna person sjuk?
Eller ta någon som stressat sönder sig på en arbetsplats, men som snabbt skulle bli bättre med ett annat jobb. Sjuk?
Och är sjukskrivning alltid vad en sjuk person behöver? I många fall går det bra - och är bättre för hälsan - att jobba även om man har en sjukdom.
De bedömningar av arbetsförmåga som Försäkringskassan har att göra är betydligt mer komplicerade än att bara ställa sjuk mot frisk. Just därför kan läkare inte ta över den rollen.
Flera som kritiserat alliansens reformer, till exempel Veronica Palm (S), har riktat in sig på att sjukskrivna som bedöms ha arbetsförmåga får svårt med försörjningen och att hitta nytt jobb efter en lång sjukskrivning. Ändå förespråkar Veronica Palm mer av samma medicin; och hon tycks anse att den som en gång skrivits in i sjukförsäkringen ska garanteras statlig försörjning.
Hon borde då välkomna åtminstone ett av socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons (M) förslag; att låta de som haft tidsbegränsad förtidspension men saknar sjukpenninggrundande inkomst få en särskild ersättning - trots att detta strider mot den försäkringsprincip som Palm och S annars hyllar: att bara den som betalat in, får ut.
Sjukförsäkringsreglerna har fått mycket kritik för att vara fyrkantiga. Ett annat av Ulf Kristerssons förslag, om en ny, flexiblare skälighetsprövning så att svårt sjuka ska slippa hänvisas till Arbetsförmedlingen, hann emellertid inte landa förrän ordet "skäligt" avvisades av kritikerna som alltför vagt.
Och ett precisare uttryck skulle vara mer rättssäkert. Men då skulle den efterlysta möjligheten till individuell hänsyn samtidigt gå förlorad.
Att här uppnå en perfekt balans är, som alltid när man utformar lagar och regler, långtifrån enkelt.