Men säker på att folk drar den slutsatsen kan man inte vara. Tålamodet med socialdemokratiska misslyckanden verkar vara stort hos norrbottningarna.
Det klagas och kritiseras. Förtroendet för makthavarna verkar inte sällan befinna sig på bottennivå. Men när valdagen kommer lägger ändå många sin röst på samma röda politiker; de, som gjort en så besviken, skickas återigen till riksdagen, landstinget och många av länets kommunfullmäktige. I 2006 års riksdagsval gick exempelvis Socialdemokraterna i Norrbotten mot rikstrenden för partiet och ökade till över 50 procent.
I vissa fall handlar det om person. Karl Petersen går hem med sin kombination av folklighet och kommunalrådspondus. Då spelar socialdemokratiska satsningar på sporthallar i stället för på skolan ibland mindre roll. I andra fall handlar det rimligen om allt annat än person. Att Socialdemokraterna fick över 42 procent i landstingsvalet 2006 kan inte förklaras med något annat än tradition. Efter alla problem med sjukvårdens tillgänglighet, landstingets ekonomi, interna stridigheter, tvättsåpan och konflikten med kommunerna, vore allt annat än en tillbakagång i årets val anledning för alla Sveriges spinndoktorer att konsultera landstingsrådet Kent Ögren om hur man vänder ständiga bakslag till valframgång. (Det enda man kan säga till Kent Ögrens försvar är att han åtminstone driver något slags politik i landstinget, till skillnad från hans koalitionskamrater i Vänstern och Miljöpartiet.) I vissa fall har det vänt, när folk tröttnat och besvikelsen blivit för stor en gång för mycket. Boden är ett exempel. Men Norrbotten har förblivit väldigt rött. Hur mycket av misslyckanden kan man tåla? Det är dags för fler norrbottniska väljare att börja se sambanden mellan hur de röstar och resultatet.