På Atens gator rasade regelrätta strider mellan poliser och demonstranter. Tårgas. Kravaller. Byggnader i brand.
Men premiärminister Lucas Papademos kunde till slut andas ut. För tillfället i alla fall. Det grekiska parlamentet röstade nämligen sent på söndagskvällen ja till ett nytt sparpaket.
Det betyder lägre pension, sänkta minimilöner och omfattande besparingar inom den offentliga sektorn. Men också undanröjt konkurshot och möjlighet till nya nödlån och stöd från EU och IMF.
Beskedet välkomnades i Berlin, Bryssel och Paris. "De här besluten visar grekernas vilja att vidta svåra åtgärder för att föra in landet på en bra väg, sade Steffen Seibert, tysk regeringstalesman.
Papademos fortsätter att hamra in budskapet att recessionen kommer att övergå i tillväxt hösten 2013 om krispolitiken fullföljs. Det är möjligt. Men vem tror egentligen att den här sparplanen kommer att följas?
Grekland må ha lånat, spenderat och levt som en oansvarig tonåring. Men ändå allvarligare är att landet står paralyserat inför krisen och inte vill ta sig an de åtgärder som krävs för att landet ska komma på fötter igen.
Trots de skarpa skrivningarna i det första stödpaketet så drivs ju skatterna fortfarande inte in. Och bara ett fåtal av de förlusttyngda statliga företagen har hittills blivit sålda.
Månadspengen har ju kommit ändå. Och på sistone har den trotsiga tonåringen börjat fråga mamma EU och pappa IMF om de inte kan få låna pengar "till sprit och cigaretter".
Krisen kommer inte att lösas snabbt och enkelt.
"Vandalism och förstörelse har ingen plats i en demokrati och kommer inte att tolereras", sa premiärminster Lucas Papademos efter söndagens sammandrabbningar.
Men på gatorna kommer det att skrikas och protesteras även i fortsättningen. Höjd pensionsålder riskerar i praktiken att göra att grekerna nu tvingas strejka flera år längre än vad de behövt göra tidigare.
Vad riskerar att göra situationen i landet ännu värre är att det snart är nyval. Är det något Grekland inte behöver just nu så är det populistiska utspel och löften om guld och gröna skogar.
Faran med valutaunionen EMU har verkligen blivit tydlig med Greklandskrisen. Egentligen hade man lika gärna kunnat skriva Spanien, Italien, Portugal eller Irland. Flera euroländer plågas just nu av statsskulder och budgetunderskott som är mycket större än vad stabilitetspakten tillåter.
Frågan är vad man kan göra åt problemen, förutom att genomgå ett obehagligt stålbad?
När det såg som värst ut för Island devalverades den isländska kronan, vilket stimulerade exporten. Det, liksom en aktiv räntepolitik, är möjligheter som euroländerna saknar.
EMU är inte hela förklaringen till krisen. Men inget av länderna har någon riksbank som kan reglera tillfälliga uppgångar och nedgångar i ekonomin.
För vissa låter det fortfarande som rena grekiskan, men jag tycker det blir mer och mer uppenbart att euron inte passar alla.