"När vi två blir en" sjunger Per Gessle. Det är en perfekt vinjett för den som sätter sig ner och jämför Socialdemokraternas transformation till något som liknar ännu nyare Moderater.
Vilken intressant utveckling, många människor väntade i strålande sol på förstamajtåget som inte kom. Det visade sig snarare vara mc-cruisen som lockade. När gänget med de röda flaggorna dök upp skingrades publiken som löv under en orkan.
På plakaten stod det samma saker som utan tvekan hade dykt upp om valfritt alliansparti hade haft traditionen att demonstrera, vilket är förvånande eftersom det är de som har haft något att demonstrera mot.
Viktiga idéer som exempelvis att bygga Norrbotniabanan sågs. Något alla partier vill. Visst ser man en stor portion populism från lokala riksdagsledamöter som hävdar att de vill bygga - start när deras artikel publiceras. Motståndarpolitiker motsätter sig givetvis Norrbotniabanan med samma intensitet som de hade motsatt sig sin egen abort om de nu cirka 45 år senare hade tillfrågats om en åsikt i frågan.
Det intellektuellt hederliga hade varit att medge att dels vill alla bygga samt gärna omgående men man behöver först ordna en finansiering.
Gröna jobb dök också upp på ett plakat. Även det ett förslag som många partier försöker komma med förlag till.
Det är inte utan att man blir lite förundrad när man läser ett och annat malplacerat plakat med lite otrevligare innehåll om politiska motståndare. Alliansens reformer må Socialdemokraterna demonstrerat mot, till en början, men sen accepterat.
I dansen är det Moderaterna som för och Socialdemokraterna följer snällt efter.
Exempel på det är jobbskatteavdragen som socialdemokratin har accepterat i stort. Bakom brösttonerna finns alltså en hygglig portion realism.
Mindre rationella brösttoner tog dock LO-ordförandekandidaten Tobias Baudin. Möjligt är brösttonerna en målgruppsanpassning. Att dra allt för långtgående slutsatser av ett tal på ett partimöte är nog inte helt rättvisande. Dock är det svårt att inte jämföra med en annan möjlig ordförandekandidat för LO, Per Bardh, nu avtalssekreterare som alltid balanserad. Baudin ger tyvärr ett mindre moget intryck i jämförelse.
Baudin lyfte i sitt tal i Luleå unga och att "de utan grundläggande utbildning drabbas först och hårdast". Det har han helt rätt i. Ungdomar är arbetsmarknadens krockkuddar.
Probleminsikten finns men tyvärr ingen idé om lösning. För att hitta lösningen behöver de bara titta på sig själv. LO är i mångt och mycket problemet.
Deras försvar av delar i LAS gör dem till orättvisans fanbärare i detta land. Kjell-Olof Feldt lyfter en LAS-skepsis i sin nya bok socialdemokratins sönderfall. Feldt inser att utvecklingen har sprungit iväg från den tid då turordningsreglerna i LAS var motiverade och skapade trygghet. Feldt menar att LAS stärker kapitalets grepp över arbetet.
Fackföreningar som moderniseras ökar i medlemstal. LO som står kvar och stampar minskar. LO måste precis som alla andra moderniseras för att möta den nya verkligheten.
Gör LO inte de kommer de också precis som förstamajtågen bli mer som ett svenskt kulturarv från 1900-talets början.