Ett tag såg det ut som om världen ville bada i järnmalm. LKAB gick som tåget och gjorde rekordvinster. Men medvinden vände. Nu väljer LKAB att dra ned produktionen ytterligare i sommar. Dessutom skjuter gruvbolaget upp sin planerade jätteinvestering på 12,5 miljarder kronor. Osäkerheten om framtiden är stor. Flera kunder, däribland SSAB, går knackigare. "I värsta fall kan det bli varsel", säger LKAB:s vd Ola Johnsson. Och på SSAB i Luleå är man i sin tur "beredda på allt", enligt platschefen Stefan Enbom. Där har beredskapen även höjts inför eventuella bonusdebatter. Under rekordåren var generösa ersättningssystem mindre kontroversiella. Idag är läget ett annat. På SSAB:s årsstämma i veckan fick styrelsen sålunda rätten att under "exceptionella ekonomiska förhållanden" dra in rörliga ersättningar. LKAB har inga bonusar. De har på sistone visat vara extra känsliga i statliga bolag. Staten är ju speciell och statligt ägda bolag som LKAB förväntas därmed att ta ett särskilt samhällsansvar. Sådana tongångar har hörts både kring stadsflytten i Kiruna och LKAB:s uppmärksammade fastighetsaffärer i Malmberget. Och blir det storvarsel på LKAB kommer säkert fler krav på statlig assistans, på samma sätt som staten förväntades "ta ansvar" som delägare när Setra lade ned sågverk. Men det är just på grund av att staten inte är vilken samhällsaktör som helst som staten inte alls bör försöka agera företagare. Sådan verksamhet sköter näringslivet bättre. Konkurrensen riskerar att snedvridas av företag med staten i ryggen. Och som ägare får staten svårare att stå emot påtryckningar att slösa
bort skattebetalarnas pengar på politiskt motiverade projekt, som i längden bara skjuter upp nödvändig strukturomvandling. Någon som tror att regeringen hade kunnat stå emot kraven på att rädda fordonsindustrin om staten ägt SAAB? Så illa däran som SAAB är inte LKAB, långtifrån. Men konjunkturen kan fortsätta nedåt och kassakon förvandlas till en börda för staten. Eller så vänder det uppåt och då kan LKAB klara sig bra på egen hand. De som gillar statligt företagande har också argument till hands för att inte sälja, oavsett konjunktur. I högkonjunktur drar bolagen in pengar. I lågkonjunktur är det svårt att sälja till ett bra pris. Men även privata företag håvar in pengar till statskassan. Och avstår man ständigt från att sälja i avvaktan på ett bättre pris finns risken att man på sikt gör en ännu sämre affär.
Just nu är det särskilt dåligt säljläge. Men inför nästa mandatperiod har statsministern flaggat för att LKAB kan komma att säljas. Det vore också det mest ansvarsfulla staten kan göra med LKAB, och med andra av sina företag. Med färre statliga företag att ratta slipper dessutom politikerna, som en ren bonus, att ta så mycket stryk för direktörernas löner.
