Kiruna fick 52 miljoner av staten för att riva 600 lägenheter i det kommunala beståndet. Fastigheter som inte var mer än 30 år gamla. Fastigheter som ursprungligen byggts med subventioner från staten.
Hur är det möjligt att det genomförs kapitalförstöring av den storleken i Sverige?
Nationalekonomerna Sven-Olov Daunfeldt och Fabian Wallén går i boken Svenska citroner (Kalla kulor förlag) igenom åtta exempel där politisk välvilja och social ingenjörskonst slagit ordentligt fel.
Ett kapitel handlar om Kiruna och rivningen av höghusen på Terrassen. Exemplet är en bra illustration på vilka bisarra konsekvenser en reglerad och misslyckad hyresmarknad i kombination med en övertro på politikers problemlösarförmåga kan leda till.
I dag råder det extrem bostadsbrist i Kiruna. LKAB går som tåget. Arbetslösheten är nästan obefintlig.
Men så har det inte alltid varit. I slutet av 90-talet pekade kurvorna nedåt. Folk flyttade från kommunen och lämnade tomma bostäder efter sig.
När det uppstod vakanser hos kommunala Kirunabostäder valde bostadsbolaget dock inte att sälja sina fastigheter till privata fastighetsägare. Man begränsade istället utbudet av hyreslägenheter genom att riva. För det fick man, liksom andra utflyttningskommuner, pengar från dåvarande bostadsminister Lars-Erik Lövdén (S) och Bostadsakuten.
Några köpare av fastigheterna i Kiruna stod heller inte på kö, eftersom hyresregleringen gör det omöjligt för en fastighetsägare att sänka hyrorna efter ett köp. Hyresregleringen (som Sverige inrättade tillfälligt 1942 men ännu har avskaffat), jämnar nämligen ut hyrorna.
Regleringen gör det omöjligt att ta ut (höga) marknadsmässiga hyror där det finns hög efterfrågan. Men den omöjliggör också att det tas ut (låga) marknadsmässiga hyror där efterfrågan är låg, som den var i Kiruna i början på 2000-talet.
I Norrbotten revs 1.570 lägenheter mellan 1998 och 2011, merparten i början av 2000-talet. 63 procent av dem var byggda efter 1970. Bara 16 procent av lägenheterna var byggda för mer än 50 år sedan.
Sven-Olov Daunfeldt, den Kirunabördige författaren till boken, intervjuades häromdagen av SVT Nordnytt där han konstaterade det uppenbara: "samhällsekonomiskt är det osedvanligt misslyckat och korkat".
"Det handlar om tre saker, det första är att kommunala bostadsbolag har monopol på marknaden så man spränger hellre än att släppa in privata fastighetsägare. Det andra är hyresregleringen som gör att utbud och efterfrågan inte styr hyran på marknaden. Det tredje är att man har en övertro på politisk styrning som i Kiruna. Där ansåg tjänstemän och politiker att det kommer att fortsätta att falla och därför river vi bostäder - men nu efteråt ser vi att det inte alls stämde", sade Daunfeldt till Nordnytt.
I samma Nordnyttinslag gjorde för övrigt Kirunas vice kommunalrådet Niklas Sirén (V) ett märkligt uttalande.
"Det som visat sig genom historien är att marknaden är fullständigt oförmögen att lösa människors problem. Det enda den skapar är social misär och segregation."
Niklas Sirén gillar inte marknaden. Man får nästan intrycket av att han helst inte ha någon marknad alls.
Om marknaden, där köpare och säljare avgör priset, är "fullständigt oförmögen att lösa människors problem" och skapar "social misär och segregation". Hur gick det då med alternativet, planekonomin?