När order om massvaccinering mot svininfluensa utgick hösten 2009 varierade motiven. Ett tag gällde att var och en skulle skydda sig själv från en livsfarlig sjukdom. Sedan svängde det till att mer handla om solidaritet med riskgrupperna.
Nu visade det sig att dödstalen till följd av H1N1-viruset inte var lägre i Sverige än i de länder där man struntade i att massvaccinera. Men vaccinationsinsatsen, som nådde 60 procent av svenskarna, förklarades ändå vara en framgång och väl värd pengarna.
De ansvariga vill gärna få det att framstå som om vaccineringen var helt och hållet grundad på medicinska bedömningar. Men det var uppenbart från början att andra faktorer också spelade in. Pandemihotet förskräckte beslutsfattarna i sådan grad att riskbedömningen kom att väga över mot att något helt enkelt måste göras.
Det bekräftas indirekt av Smittskyddsinstitutets generaldirektör Johan Carlson. Häromdagen sade han i en TT-intervju att "vid en viss tidpunkt måste man bestämma sig". Uttalandet kom som ett svar på kritiken från politiker i EU-parlamentets hälsoutskott, vilka anser att den paniska reaktionen på svininfluensan från myndigheternas sida medförde "oriktiga hälsobeslut och en oproportionell mobilisering" (SvD).
"Vi kan ju inte låta bli att vaccinera och låta folk dö", kommenterar Johan Carlson. Och det låter ju förnuftigt. Ändå är det precis vad man från myndigheternas sida nu är beredd att göra.
Små barn anses tillhöra en riskgrupp för svininfluensa. De fick förra året den första sprutan av två. Men den andra sprutan har stoppats i avvaktan på en utredning av ett eventuellt samband mellan vaccinet och ovanligt många fall av narkolepsi, sömnsjuka, bland vaccinerade barn.
Myndigheternas agerande är anmärkningsvärt. Dels därför att de bedyrade att vaccinet var ofarligt och dess bieffekter väl kända. Dels därför att beslutet saknar vetenskaplig grund.
Säkert finner ändå allmänheten denna nypåfunna försiktighet bra. Den känns ju på något sätt betryggande. Men vad många missar är att liv riskeras även genom att inte ge vaccin, eftersom fler barn kan bli sjuka - och i värsta fall dö - i väntan på sin andra spruta.
Detta är den ofta förbisedda baksidan med den numera politiskt populära försiktighetsprincipen, vilken lyder att ingenting får göras som inte är garanterat riskfritt.
Det bedrägliga med principen är att det är lättare att påvisa den skada som förhindras, men betydligt svårare att se den nytta som förloras. Vem tänker på alla de framsteg som kunde ha gjorts och alla de liv som kunde ha räddats genom landvinningar inom läkemedel, teknik, hälsa, sjukvård, miljö och säkerhet, som fördröjts eller helt uteblivit på grund av för rigorös miljöprövning eller alltför omfattande säkerhets- och hälsorestriktioner?
För att göra bra riskbedömningar måste man vara medveten om både det man ser och det man inte ser. Precis som oövervägda beslut baserade på panik kan vara farliga, kan överdriven försiktighet grundad på rädsla vara nog så riskabel.