Debatten om elpriserna är intensiv. Det startas uppror och debattinläggen avlöser varandra. Tyvärr är diskussionen ibland lika förvirrande som elräkningen.
Ta det här med marginalprissättningen på elmarknaden; att priset sätts i nivå med vad det kostar att producera ytterligare en enhet el-energi. Det har antytts att det skulle vara något skumt med detta, men i själva verket är priset lika med marginalkostnaden på fria, effektiva marknader. Det är på monopolmarknader som priset kan sättas - betydligt - högre.
Och ta det här med att elpriset stiger när det är kallt ute. Inte heller det är något konstigt. När kyla råder justeras efterfrågan på el upp och samma sak sker med priset. När utbudet justeras ned på grund av produktionsproblem stiger priset likaså.
Rör det sig som i fallet med el-energi dessutom om en prisokänslig "vara", kan priset stiga mycket utan att konsumenterna minskar sina inköp.
Helt sant är att elproducenterna gör stora vinster och att marknaden för elproduktion domineras av ett fåtal aktörer. Vid sådana förutsättningar brukar nya företag lockas till marknaden. Men politikerna har genom begränsningar för vattenkraft och tidigare förbud mot ny kärnkraft satt upp effektiva spärrar för ökad konkurrens.
Politikerna har gjort mer. Till statliga Vattenfalls stora vinstuttag har de medverkat genom höga krav på avkastning.
El är överhuvudtaget en kassako för staten. Förutom Vattenfalls vinster håvar staten in fyra tiondelar av varje betald kilowattimme i skatt. Ur det perspektivet ligger det i politikernas intresse att hålla uppe elpriset. Själva talar de hellre om miljöskäl: Höga elpriser ska få svenskarna att energieffektivisera, minska sin klimatpåverkan och - mindre talat om - göra "förnybar" elproduktion, som vindkraft, konkurrenskraftig.
Så det finns en hel del frågor att rikta mot staten i stället för att bara klanka ned på marknaden.
SCA:s vd Jan Johansson talar om en elmarknad som havererat, och man kan förstå frustrationen hos skogsbolagen som sålde ut sin kraftproduktion när elpriserna var låga. Men kanske kan industrin nu förmås att tänka om?
Detsamma gäller förhoppningsvis politikerna. El må vara en kassako för staten men den kan inte mjölkas hårt utan att de som föder den, konsumenter och företag, drabbas. Både anständighet och ekonomi sätter gränser för hur mycket skatt och subventioner människor ska behöva betala.
De stora elbolagens samägande av kärnkraften bör också ses över, och alla tendenser till marknadsskadliga beteenden stävjas.
Något kan också göras åt de 20 procent av elpriset som återstår när elhandel och skatt dragits bort: nätavgifterna. Nätavgifter tas ut av företag med hundraprocentiga monopol, därför regleras de av Energimarknadsinspektionen som gör en skälighetsbedömning.
En ny schablonmodell för att beräkna nätavgifter är på väg att införas och bedömare har varnat för att konsumenter i framtiden riskerar att få betala avgifter motsvarande nätkostnaden flera gånger om. Det kan inte vara skäligt.