Den folkliga resning i Mellanöstern som började i Tunisien, spred sig till Egypten och inte ser ut att stanna där, har slagit västvärlden med häpnad.
I Sverige intogs först turistperspektivet. Folk fick ju sina semesterplaner förstörda. Andra "tvingades" att resa, som det hette i en artikel i Aftonbladet, eftersom UD inte avrått från att åka till Egypten och utläggen för resan därmed inte kunde fås igen.
Med tiden har omfattningen av den omvälvning som är på gång, i en region som alltför länge lidit tragisk brist på demokrati, börjat gå upp för folk. Protester mot att oppositionella och journalister utsätts för våld i Egypten, och för demokrati, kunde häromdagen höras även i Luleå.
Kommunalrådet Karl Petersen (S) deltog. Egyptenfödda Luleåbon Refaat Ezeldin talade: "Vi hör er, ert budskap har hörts ända hit till Nordpolen", sade han, och riktade en uppmaning till politiker i Sverige, USA och EU: "Sluta upp med att se mellan fingrarna".
Många är de som upprörts över hur försiktigt och saktfärdigt ledare i väst reagerat på händelserna i arabvärlden.
Det finns flera förklaringar till agerandet. De regimer som nu faller har samarbetat med väst i det så kallade kriget mot terrorismen, och hållit nere islamistiska radikaler. Egyptiske diktatorn Mubaraks regim har setts som en garant för stabilitet i regionen, och för fred mellan Egypten och Israel.
En annan förklaring är historiens förskräckande exempel på hur demokratiska revolutioner kan kidnappas av icke-demokratiska element. Från Franska revolutionen 1789 till revolutionen i Iran 1979 har små, radikala klickar flera gånger lyckats kapa den folkliga resningen och gripit makten i det vakuum som uppstått.
Resultatet har blivit styren värre än till och med de regimer som föregick dem. I väst finns en rädsla för att radikala, odemokratiska islamister på samma sätt ska gripa makten i Egypten.
En sista förklaring är att tydliga ställningstaganden från västländer inte alltid, för att ta till en underdrift, gagnar upprorsrörelser i delar av världen som länge varit utsatta för samma västmakters cyniska maktspel. Misstänksamheten mot väst är stor i Mellanöstern, och påtryckningar utifrån kan lätt användas av makthavare för att misstänkliggöra oppositionen med anklagelser om samarbete med främmande makt.
I det sammanhanget är det intressant att notera hur den svenska vänstern närmast aggressivt nu manar USA och EU att agera.
Samma vänster brukar gallskrika så fort västvärlden, särskilt USA, lägger sig i andra länders interna förehavanden, och drar sig annars inte för att försvara de mest förhärdade tyranner så länge dessa står på rätt sida - mot USA - i den "anti-imperialistiska" kampen. Vänsterns tystnad och förvirring när Berlinmuren föll säger det mesta.
Att denna vänster i Egyptens fall står upp för demokratin visar att den kanske lärt något av sin mörka historia. Eller så handlar det bara om glädjen över att se Mubarak, det förhatliga USA:s allierade, falla.